Det händer ju inte så mycket här nu så jag tänkte dela med mig minnen av mina fyra första bilar, dom var bara mina   . Oj, vad jag längtade efter dagen när jag fick börja övningsköra. Visst hade vi under nån semester i Finland fuskat lite på nån övergiven skogsväg på att köra rakt fram . Men inte mer. Sen när jag äntligen fick börja så åkte pappa och jag till Atlas Copcos parkeringsplats och övade där, de hade motorvärmar lådor som hängde från nån lina så jag fick åka slalom mellan dom. Annars tiden i bilskolan var inte så bra. Jag fick en lärare som var lite knepig, bla sa han före min uppkörning att jag inte skulle vänta mig att klara av det på första försöket, vilket jag gjorde förstås.

Men till bilarna, min första hittade pappa på Volvo i Ludvika, men det var inte en Volvo. Utan en orange Volkswagen 1600. En riktig pärla. Särskilt vintrarna var spännande med den. Gasvajern brukade frysa fast på vintern, så man fick vara lite försiktig på gasen när man startade. För annars fick man bara köra på och önska att det tinat upp innan man kom ut till stora vägen, eller att det inte kom nån så man kunde köra rakt ut Växla, det var inte att tänka på förräns det tinat.

Här har jag precis bytt till sommardäck och tvättar av fälgarna på vinterhjulen. Visst var den fin min pärla.

Men sen en dag när jag kom hem sa pappa att han sålt min bil. Tack för det du tänkte jag. Kan ju bero på att han var trött på att dricka bensin. Bensinslangarna gick ju på den hela tiden. Tänk att de inte klarar av att göra bensinslangar som tål bensin. Tänk om man hade haft råd så hade man behållt bilen, den hade varit värd pengar idag. Just ja, årsmodell 1973 var det på den. Min första egna bil.

Bil nummer 2 då. Efter ett litet uppehåll så blev det en Toyota Corolla Liftback -81. Hade precis fått jobb i Borlänge på GDG, så jag var ju tvungen att ha en bil. Den gillade jag också mycket, den såg verkligen tuff ut. Fast när jag kom till Borlänge så var det en trafikledare på GDG vars första ord till mig var "det där är ingen sportbil, det skall vara en Celica, det där är ingen sportbil"   . Jag som inte hade sagt ett ord om min bil.

Det fanns ett jalusi på bakrutan från början men den blev stulen en natt i Borlänge. Jag åkte som vanligt till garaget, märkte ingenting. Sen när jag gick uppe i korridoren och tittade ner mot parkeringen så såg jag inte min bil där. Nä, jag kände ju inte igen den för jalusit var borta, men det märkte jag inte förräns då. En annan gång så slutade jag sent på en lördag och hade bråttom till en dans. Varje gång jag bromsade hörde jag nåt tutande, så till slut så använde jag handbromsen när jag skulle stanna. När jag kom till dansen sa jag till några bekanta att det tutar om min bil när jag bromsar. Efter mycket letande så hittade de felet. Nån hade i garaget kopplat på en tuta till dragkrokskopplingen så varje gång jag bromsade så tutade det. Min visst var den läcker min silverfärgade bil.

Bil nr 3 blev en Nissan Cherry - 84. Den första bilen pappa släppte iväg mig till Finland med. Med dom andra fick jag inte göra den resan utan var tvungen att låna pappas bil. Vid det här laget hade det med rabieset kommit till Finland så vi var tvungna att åka olika tider så antingen jag eller dom var hemma med hunden.

Bil nr 3 är nog trots allt min favorit. En Nissan Sunny - 88. Jag tänker på den varje gång jag hör Beatles låt Sunny. Den bilen hade jag i många år. Det är en av dom bästa vinterbilar jag har haft, stabil på vägen oavsett väder.

Tänk att alla var så fina, glänsande och nytvättade när jag fotat dom . Och jag kommer ihåg regnr på alla fyra, DWY 241, KBT 487, FCE 059, ERS 078. Nu har jag suttit här hur länge som helst och scrollat upp och ner på bilderna. Vilka bilar, vilka minnen.