Ja, hur började det? Intresset för agility. Det var ju inte självklart från början. Vi hämtade Micki i januari 2002. Då bodde vi i Virsbo, så vi gick med i Sura BK. Där gick vi på ett par lydnadskurser. Sen blev jag uppsagd från stålrör, och fick lite panik. Sitta fast i Virsbo med ett hus, och vara arbetslös. Nä, det ville jag inte. Så vi sålde huset. Då var det bara och leta reda på ett nytt ställe och bo på. Vi ville till Smebacken båda två. Men här fanns det ju inga bra ställen och bo på, särskilt när man hade 2 hundar. Ja, vi hade ju hämtat Farina innan Micki blev 3 år. Två veckor innan vi skulle vara ute ur huset, så hade vi fortfarande ingenstans och bo. Vi trodde inte riktigt på att det skulle gå så snabbt och sälja huset i Virsbo. Men till slut så hamnade vi i Söderbärke. Där fanns ju drömlägenheten för oss. En radhuslägenhet, med egen ingång och uteplats. Perfekt för Micki och Farina också som vant sig vid en egen tomt.

Då gick vi med i Ludvika BK istället. Ari började på agilitykurs med Farina, och jag på en appellkurs med Micki. Jag trodde av nån anledning att det var det vi ville hålla på med   . Ända till jag på en lydnadsträningstävling mötte en gäspande Micki i det fria följet. Men spåra tyckte han var roligt. Så det gjorde vi väl lite då och då. Ända tills den dagen när jag fick plocka småpinnar ur hans päls i minst 2 timmar. Han var ju kastrerad, och fick alldeles för mycket päls. 

Men till slut så började även Micki och jag på en agilitykurs. Och nu vaknade Micki till, och även jag lite. Det var ju jättekul. Fast maken var inte speciellt sugen på att tävla. Men alla fall så var jag med både Micki och Farina på en inofficiell tävling i Hedemora. Det gick ganska bra. Kommer ihåg att en av dom placerade sig, för vi fick en rosett där. Jag tror att det var Farina. 

Sen hände det olyckliga med pappa, och man kom av med precis allt efter det. Men till slut så började vi träna igen. Jag var iväg på nån tävling då och då. Var upp till Mora en gång med båda, och Farina kom på fjärde plats med knappa 4 sek från en pinne. En gång var vi i Borlänge. En gång var jag till Borlänge med bara Micki. Enda jag kommer ihåg från tävlingen att ett av loppen var Mickis bästa, han kom på 12:e plats, och att tävlingen började okristligt tidigt. Micki var ju inte nån morgonhund precis. Han kunde ligga och dra hur länge som helst. Nästan som Lizzie är nu. Vi var också till Västerås och tävlade nån gång. 

Men det var inte förrän när vi fick Lizzie, och gick med i Fagersta KK som det började hända saker. Vi började åka på tävlingar. Till slut så började vi samåka också. För nu hade vi blivit rejält bitna, och vi var nog på alla tävlingar inom 15 mils radie. 

Stora spänningen med agilityn är när man går banan och funderar på hur man skall göra där och där. Man kanske tom testar nåt man inte brukar göra. Sen att få köra loppet, och det man tänkt ut fungerar, eller kanske inte. Lizzie och jag harvade säkert 2 år i ettan. Vi var många gånger nära den magiska nollan. Men ofta så fick vi tidsfel. Minsta tidsfelet vi haft i ett lopp i ettan var 0.01 sek. Då muttrade man lite när man hoppats på att få den första pinnen nån gång. Sen helt plötsligt på en tävling i Mora lossnade det. Vi fick första pinnen i hoppklass. Sen gick det i rasande fart. Hon fick en pinne i hoppklass och en i agilityklass i Kungsör. Sista pinnen i hoppklass fick hon i Hofors. 4 pinner på en månad. Tyvärr så var man tvungen på den tiden att flytta upp till nästa klass när man fått sina 3 pinnar i klassen. Idag är det valfritt. Så då var vi i klass 2 i hopp, och i klass 1 i agility. Det kändes nästan som pest och pina. Men det var alla fall inte så många tävlingar och åka på under vintern. Det var ju inge kul och åka på en tävling och bara få springa ett lopp. Sen på våren igen, skulle Västerås KK ha sin 2-dagars tävling. Dom har alltid ena dagen 2 x agilityklass och andra dagen 2 x hoppklass. Så jag anmälde Lizzie till den dagen det var agilityklass, och Clara till den när det var hoppklass. Ville ju så gärna vara där båda dagarna. Jag sa på skoj när vi kom dit att idag skall vi ta dom där sista pinnarna i agilityklass. Men så visade det sig att Lizzie ville faktiskt ha dom. En pinne i båda loppen tog hon, och hon kunde nu flytta upp i klass 2 i agilityklass också. 

Nu i vår får jag återigen åka på den klass 1 tävlingen. Men den här gången är det med Jeri. Ser redan fram emot den  tävlingen. Men i år har dom även en klass 2 tävling på fredagen. Så jag skall åka på den med Lizzie. Trots att hon är så långsam. Kan ju inte sluta helt med henne för det.