Då var det avklarat då, den där utställningen som jag först såg fram emot. Men ju närmare den kom desto mer fasade jag för den. Kan väl fixa till tassarna någorlunda. Tunn i pälsen började han bli. Mest av allt fasade jag för tvätten. Han är ju inte så pigg på att bli tvättad. 

På lördag morgon så var det upp tidigt och packa ihop grejerna och åka. Den här gången hade dom ställt ut en parkeringsvakt. Tänker ju på förra gången vi var där. En sur gammal schäfergubbe hade ställt sin bil framför våran bil och vägrade flytta på den. För han hade minsann inte parkerat fel, har var först på plats. Det var ju så mycket snö på parkeringen då att det inte gick se rutorna. Så då riktade vi oss in på lyktstolparna. Dom brukar ju alltid stå mellan 2 rader på en parkeringsplats. Så då backade vi mot en lyktstolpe. Sen hade nån parkerat sig bakom oss. När vi sen kom ut, då stod det 3 rader med bilar efter varandra, och våran bil var på mittenraden. Den här griniga schäfergubben måste ha varit den första som ställt sig på den nya tredje raden, eftersom han påstod sig vara först. Sen vet jag inte om det var han som var först, eller bilen bakom våran. Men han måste ju i så fall ha sett att det står en bil bakom oss, och borde ha reagerat då. Eller bilen bakom oss reagerat att det står en bil fram oss och att vi kommer att bli instängda. Men det var tydligen ingen av dom som reagerade på det. Så när jag gick in och sa att dom skulle ropa ut i högtalarna, hade skrivit regnumret. Ja, då kom ju den här schäfergubben fram och tala om att han hade minsann inte parkerat fel. Men parkeringsproblemet slapp vi alltså den här gången. 

Jeri började bli lite jobbig redan i kön in. Han skulle fram och nosa på precis alla. Drog åt alla håll för det fanns så många och hälsa på. Men det fick han ju inte. Sen gick vi in i hallen. Jag var lite orolig för golvet. Tänkte ju på hur Micki hade reagerat. Men det var ju ingen fara. Han gick hur fint som helst på golvet. Det såg inte riktigt ut som dom förra gångerna jag varit där. Den enda som reagerat på golvet av våra är Micki. Alla har dom ju en gång varit där. Jag gick fram och tillbaka med han och försökte få han och fokusera lite på mig. Och inte på allt gott som luktade. Han gick ju ganska mycket med nosen i golvet, och jag fick hela tiden vara orolig över att han skulle lyfta på benet. Jag kom ju ihåg förra gången vi var på utställning när han lyfte benet mot allt som fanns i närheten. Men jag hann stoppa alla gångerna utom den gången när han lyfte mot min jacka som hängde på en stol. Ja, hellre det än att han pinka på nån annans grejer. 

Så vi gick där fram och tillbaka. Borsta han var inget och tänka på för det fanns så mycket omkring hela tiden. Försökte borsta fanorna och hasorna, men det gick inte nå vidare. Tassen försvann så fort jag försökte   . Ja, han lyfte upp den. Så till slut gav jag upp. Så han fick väl gå in i ringen som han såg ut. Han hade ju alla fall tappat en massa päls, så det fanns ju inget att förvänta sig ändå. Dessutom så var det här ju bara mer som miljöträning.

Det var 4 hanar inne i ringen, och typiskt så hamnade vi ju först. Domaren säger att vi skall gå. Jag var lite fundersam och tittade på han för att se om det kom nåt annat kommando från han. Ja, det gjorde ju det. Vi skulle springa. Så jag börjar springa precis där mattan tar slut. Mattan var ju placerad i en trekant, och man springer ju i en fyrkant. Jeri var nog inte riktigt med där att vi skulle springa helt plötsligt, och så hamnade han på ett halt golv samtidigt. Så då vart han lite låg. Men det släppte ju direkt. När vi stod framför domaren, så var han precis som förut. Tittade på allt som hände, och jag påkalla hans uppmärksamhet med godis. Då sa domaren "skippa godiset, ta öglan i handen och håll bara" Alltså jag skulle hålla i öglan på kopplet och bara stå och hålla den. Då stod han väldigt fint vid ett par tillfällen. Ja, vi blev ju placerade sist i hanklassen. Så vi gick ut ur ringen. Allt var precis som vanligt. 

Efter utställningen, så var det nån som hade ringt till uppfödaren, och var orolig att det skulle bli skitsnack om Jeri. Att han skulle vara golvrädd. Men att folk skall leta efter fel är nåt som gör mig så j-a förbannad.  Åååh, vad jag längtar till helgens agilitytävling. Den enda som tittar efter fel där är domaren   . Det är ju hans uppgift. Men hör, eller ser jag det minsta lilla skitsnack om mina hundar nånsin igen, så lovar jag att den personen kommer att ångra sig att. När det gäller mina hundar så blir jag som tigermamman. Så huk er kärringar. Det finns en hel del killar, gubbar mm inom collievärlden som också beter sig som kärringar, så dom får gärna ta åt sig också. En av dom kärringkillarna bor i en stad inte allt för långt bort från oss. 

Råkade ju ut för en liknande händelse med Lizzie och Clara för några år sen. Vi var på en officiell utställning i Köping. Maken stannade hemma för han hade ont i ryggen. Det var en som skulle visa Clara åt mig. När jag håller på och borstar Clara blev Lizzie sotis. Och pucklar på Clara rejält. Så det blev ju slagsmål mellan dom. Dagen efter får jag läsa i en blogg, Ulvusbloggen kallad, hur människan som skriver bloggen blev förfärad över att det hade varit slagsmål mellan hundar vid collieringen. Och att det var collie som slogs   . Istället för att ta reda på fakta, då skriver hon i sin j-a blogg om det hemska hon sett. Vad tror folk egentligen. Att collie är ena helgon som bara skall vara vackra. Det är väl hundar som alla andra. Har läst nånstans att det är nån som påstår att hundar inte kan känna svartsjuka. Kan ju lugnt meddela att dom har fel. Det är bara ca 10  minuter sen Lizzie pucklade på Farina här. Det händer inte ofta, men ibland. 

Men trycket lättade på lite när jag fick åka till Borlänge och spela på durspelet en stund.