Återigen har det gått allt för lång tid sen man skrev sist. Här har man åkt på höstens tredje förkylning. Antar att man har skolan och tacka för det. Skulle varit till tandläkaren på onsdag, men det fick jag avboka. Vågar inte tänka tanken på att sitta där i stolen med en massa bråte i munnen, och få ett hostanfall   . En vecka har jag hostat nu, och börjar bli skapligt trött på det. Men trots det så var vi och tävlade på Vintercupen. Det är ju lite lättare nu när jag bara behöver tänka på Jeri. Lizzie tar ju Felix hand om. Vet inte om jag hade orkat springa 6 lopp i det här tillståndet. Men 3 gick bra. Fast Jeri var lite ovan vid gungan. Så vi diskade oss i 2 lopp, och på ett kom vi på 13:e plats. 

Felix och Lizzie då. Ja, Lizzie var ju på lite konstigt humör i lördags. Hon började titta på tidtageren i första loppet, och i dom andra två ställde hon sig och tittade på domaren. Precis som om hon aldrig sett han förut. Ja, det slutade ju med att dom diskade sig i alla 3 loppen. För övrigt så sprang han med en klubbkompis sheltie. Men det var ju också en morsgris. I första loppet så gick det ju ganska bra, för han fick ju Ior till sig. Men i dom andra 2 loppen så skrek Ior "MAMMAAAA" . Men han fick springa ett lopp med en jaktcocker, och det gick mycket bättre. Hon bryr sig inte om vem hon springer med bara hon får springa, verkar det som. Trots att husse står mitt på banan. Dom fick en vägran för att hon sprang förbi gungan. Annars hade dom säkert nollat sig. Det lilla tidsfelet dom fick kom pga hon sprang förbi gungan och han var tvungen och ta henne tillbaka. 

På söndag så var då Jeri och jag på kennelmästerskap. Då var vi ut på nåt som vi inte tränar på. Spår har vi ju tränat på lite, men inte alls på ett år. Så det gick ju som det gick. Han fick ju upp spåret till slut, och då sa jag "bra" . Då vände sig Jeri om och kom till mig. Bra = godis, tänkte han. Men han hittade sista pinnen alla fall, och då fick han sitt godis. Aldrig trodde jag att han skulle godkänna godisbelöning.  Sen körde vi budföring. Har vi bara provat på kennelträffen förra hösten. Först så ville han inte iväg, men när Marianne ropa på han så hade en himla fart. Lika snabbt kom han tillbaka till mig igen. Efter lunch så blev det appelllydnad. Det gick som det gick också. Men nåt som jag är nöjd med att han på inkallningen satt kvar tills jag ropa på han. Som man nöter med det i agilityn. För att få till starterna. Han skall sitta kvar tills jag står på rätt plats. Men det är ju så det är. Man får glädjas åt dom små sakerna, och just det är viktigt för mig.