Colliekompisarna

Alla inlägg den 1 februari 2018

Av Marru - Torsdag 1 feb 21:17

Det här är vintern som man kommer komma ihåg länge. För det första så kommer det en massa snö hela tiden. Nu är det nog. Snart är det bara för hundarna och kliva över stängslet. På vissa ställen så har stängslet börjat ramla omkull pga buskar som hänger över det. 

 

Det har snart gått 4 veckor sen jag ramlade, och egentligen så borde det vara ganska hyfsat med knät. Precis....borde. Nu går ju inte allt som man vill tydligen. För i söndags så var jag ute och gick med hundarna. En kort promenad runt området bara. Det hade ju kommit snö på isen igen. Så jag gick extra försiktigt, och höll mig mitt på vägen så mycket som möjligt. När jag var på väg på cykelbanan nedanför hälsospåret, så möter jag en massa folk som kommer med ungar och barnvagn. Så då går jag åt sidan, står där och väntar att dom kommer förbi. Skall tillbaka på gångbanan, och där och då viker sig knät, och jag ramlar omkull. Hundarna springer åt alla håll. Dom blev väl skrämda av att jag ramlade så där helt plötsligt. Det var ju tur att dom som passerat oss var så nära, så dom stannade till och plockade upp alla hundar. Jag satt kvar där och funderade lite över vad som hände. Om knät blev värre nu, om det var nåt som gick sönder. Men det kändes inte lika illa som gången innan. Då spände det ju riktigt rejält i låret. Jag ringde till maken och sa att jag har ramlat igen, att han skulle komma och hjälpa upp mig. Han kom, hjälpte upp mig. Men han kom ju med skåpbilen, och där får man ju inte plats med så många. Så då fick han ta med sig tjejerna, och jag tog killarna och gick hem sakta. Risken är ju att hade jag inte ramlat där så hade jag gjort det lite senare. Då hade det inte funnits nån i närheten som fångade upp hundarna. För det var riktigt halt på vissa ställen. Men nu var jag ju ännu försiktigare. Ja, så då var vi på ruta ett igen. 

 

Knät ser ut som en blålila fotboll. Svullnaden var inte alls lika stor första gången, och blåmärke försvann ju nästan på en gång då. Jag hade precis börjat gå upp och nerför trapporna nästan normalt. Jag kunde ligga och lyfta upp benet rakt upp. Ja, det är ju bara och glömma det igen. Kände att jag vågar inte gå ut på en promenad med hundadrna. Men jag kunde ta bilen och åka nånstans där det var plant. Så vi åkte ner till idrottsplatsen vid sjön. Där vid sjön så kunde dom springa lite, och dom verkade glada över att få komma ut och springa på andra ställen än på bakgården.

 

Ikväll så åkte vi till klubben på träningen. Det var ju agility först och rallylydnad sen. Dom höll på och gjorde några korta kombinationer. Jag skulle hjälpa till och flytta på slalom, och där vek knät igen och jag ramlade omkull. Så om svullnaden hade lagt sig lite, så blev den värre igen. Det där knät håller inte emot nånting nu. Nu känns det verkligen tungt. Men jag tror inte att det blev sämre annars, än svullnaden. När jag kom hem så la jag mig i sängen här på övervåningen, och jag fick upp benet utan större problem. Så jag får väl ringa till vårdcentralen och ha en liten diskussion med dom. Så här kan jag ju inte ha det. Jag vill ut och gå med mina hundar, och dom vill också ut på promenader. Hur skall jag våga ut när man skall oroa sig för att knät viker sig helt plötsligt. Ja, jag som började tro på att det skulle bli bättre, så blev det bara en total katastrof istället. Om nån skulle fråga mig, hur mycket jag hatar denna vinter på en skala 1-10, så skulle jag svara 110. Den där förbaskade snön fortsätter bara och vräka ner. 

 

När jag skrev här förra gången, då var det ju första gången det kom så där hemskt mycket snö. Plogen kom ju inte förrän på kvällen. En av grannarna hade varit ute och skottat när den kom åkande. Han hade tänkt lämna kvar en stor snöhög på vägen mitt emot hennes hus. Hon hade stoppat och sagt att så där kan han ju inte lämna det. Då hade han bara frågat dumt, " men vad skall jag göra av med all snö" . Alltså, han körde ju plogen. Borde inte vara några problem och göra sig av med snön. Vart tror han att vi skall göra av med all snö, som skottar med vanliga snöskyfflar. Dessutom så har hon grannen en tom tomt mitt emot sitt hus, precis som vi har. Borde ju inte vara nåt problem och köra snön dit. I förrgår var dom och tog bort dom stora snövallarna. Men nu ser det nästan likadant ut igen. 

 

Den första bilden visar hur det såg ut här i slutet av förra veckan. Då hade det smällt bort en hel del i skogen. Men det är bara ett minne blott. Nu vräker det ju ner igen, och jag tänker inte gå och trampa upp nån stig den här gången i skogen. Det gjorde jag ju tidigare, efter första gången jag ramlat. På andra bilden så ser man staketet som håller på och ge vika mot grannen. På sista bilden skall det finnas ett stängsel under buskarna nånstans.

 

       

 

 

Men nåt roligt har det ju trots allt hänt. Förra lördagen så var det fjärde deltävlingen i Vintercupen. Ja, roligt och roligt. Jag kunde ju inte springa själv med Jeri. Det var en klubbkompis som sprang med han, och det gick ganska bra. I första loppet så var banan alldeles för svår, och han började sakna mamma. Men i andra loppet gick det bättre. Han tog ju sig runt och kom på en femte plats. Så han fick några poäng på Vintercups-listan. Men den listan får vi helt glömma nu. Nästa tävling är ju om 2 veckor, och springa då kan jag ju glömma. 

 

Ja, som en fd jobbarkompis skrev åt mig, och hon hade så rätt. Jag älskar ju inte vintern i normala fall heller. Men nu hatar jag den.

 

 

ANNONS
Tidigare månad - Senare månad

Presentation

Fråga mig

15 besvarade frågor

Chat

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2018
>>>

Translator

Tidigare år

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Banners

Hundsidor

Målarbodens blommor

Länkar

Recept

Grafikgrupper

Väder

Sök i bloggen

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Colliekompisarna med Blogkeen
Följ Colliekompisarna med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se