Colliekompisarna

Alla inlägg den 9 februari 2018

Av Marru - 9 februari 2018 23:31

Det har nu gått över en månad sen jag ramlade första gången. Har inte kunnat gå ordentligt sen dess. Eller jag gick ju ganska skapligt ett tag, förutom att det kändes som om benet vek sig ibland. Men så har jag ju ramlat 2 ggr till efter det. Efter sista gången så ringde jag till vc på fredag morgon, för att få kontakt med nån läkare och få en remiss till magnetröntgen. Svaret jag fick var att det finns inga läkare, dom är sjuka. Att jag antingen skulle ringa på måndag igen, eller vänta till onsdag då jag hade tid till sjukgymnast. Men jag ringde alla fall igen på måndag. Då fick jag till svar att eftersom jag hade tid till sjukgymnast så kunde jag åka dit, och så får han hjälpa till med en remiss till magnetröntgen. 

 

Ja, det var väl bara och vänta till onsdagen då. Men så på tisdag eftermiddag så ringer dom från sjukgymnastiken. Han jag skulle till vabbar, kunde jag ta en tid nästa vecka. Nä, sa jag. Nu orkar jag inte  med det här länge, att jag har knappt varit ur huset på 2 veckor för jag rädd att jag ramlar för knät viker sig. Att jag har hundar som vill komma ut och gå på promenad också, inte bara jag. Jag bröt ihop totalt. Till slut så fick jag en akuttid till vårdcentralen, och fick träffa en bra läkare. Han kände och böjde på benet. Kom fram till att det nog behöver tömmas på vätska. Där fick jag lite panik. Men han gjorde inget mer. Utan han tyckte att en ortopedläkare skulle titta på det där. Så han skulle ringa till Falun till ortopeden och höra med dom. Men han fick inte tag på dom då. Så jag fick åka hem, och han skulle återkomma. Efter ett par timmar så ringde han och sa att jag fick åka till Falun på. Att jag skulle gå genom akuten, men att jag inte skulle åka förrän vid 12. Han hade nog glömt bort att vi har ju en timmes körtid till Falun. Men kl 12 passade mig bra, för då skulle inte hundarna behöva vara ensamma så länge. Var ju lite orolig för Viiru hur han skulle klara sig så länge. 

 

Åkte till Falun, och tänkte hitta en parkering någorlunda nära för att slippa gå så långt. Det finns några platser nere i parkeringshuset för dom som skall besöka akuten. Men det är ganska trångt där, och jag behöver öppna bildörren max för att komma i och ur. Men eftersom det såg fullt ut på parkeringen så åkte jag ner för att kolla akutens parkering. Nä, det är lika bra och glömma den parkeringen. Så jag åkte upp till den andra parkeringen igen. Allra längst upp mot skogen fick jag en plats till slut när det var en som åkte därifrån. Tänk att det skall vara så svårt att få parkering på detta ställe. Det blir bara värre före varje år. Vet inte om det är mindre platser nu eller fler. Förut så hade man ju parkering högst upp på taket på parkeringshuset. Sen hade dom ju den där parkeringen nära vägen jag var och titta på först. Nu har dom gjort hela parkeringshuset till personalparkering. Men däremot så har dom utvidgat den andra parkeringen mot skogen. Eftersom det blev en ganska lång promenad nu så tog jag med mig krycka. Mest som psykist stöd. 

 

Kommer till akuten, anmäler mig vid reception. Får sitta och vänta en stund, sen ropar dom in mig. Efter det får jag gå till nästa väntrum och vänta. Det satt några personer där och väntade. Men det verkade ganska lugnt. Efter ett par timmar så började jag fundera på nåt att äta. Hade ju inte ätit nån sen jag varit hos läkaren. Kom ju och tänka på gången innan jag var på akuten, då jag bröt handleden och höll nästan på att svimma där för jag inte ätit på länge. Så jag var och frågade ifall jag behövde vänta länge till, eller om jag kunde gå till automaten och köpa nåt ätbart. Då sa hon att dom vill ju helst att man är fastande. Men jag tror inte jag behöver göra nåt som kräver att jag är det sa jag. Då sa hon att jag fick göra som jag ville. Vilken tur att jag villa köpa nåt ätbart. Dom har dom där goda renklämmorna i den automaten. Sällan man ser dom numera. 

 

Det är tur att jag var väl förbered för att sitta många timmar. Hade med mig bok och mobilladdare. Timmarna gick, folk kom och gick. Frågade sköterskorna en gång om dom inte var trötta på att se mig snart. Dom skrattade och sa, att det var ju ett nytt synsätt och se det hela på. Men nej, dom var tydligen inte trötta. Så då var det väl bara och sätta sig igen och fortsätta och läsa i boken. Men måste säga att man blir väldigt deppig av att se alla människor som kommer dit, sitter en stund, kommer in och så får gå hem. Själv sitter man där, timme efter timme och inget händer. Det var benbrott, armbrott, axelbrott och nyckelben. Barn och vuxna. Men jag var tydligen längst ner i prioriteringen av alla. Hann nästan läsa ut en deckare på ca 350 sidor när jag väntade. 

 

Så efter nästan 11 timmar, strax före midnatt så ropade läkaren äntligen upp mitt namn. Han tittade på knät, tröck, böjde och vred åt alla håll. Sen kom dom där magiska orden igen. Knät måste tömmas på vätska   . Så han var och hämta grejer, och den grövsta nål jag sett. Den skulle han sticka in i mitt knä   . Han frågade om jag var beredd. Vänta ett tag sa jag, tog några djupa andetag. Nu! Men det gjorde inte så farligt ont som jag trodde det skulle göra. Däremot så tycker jag det är obehagligt när det skall vara en kanyl, eller en nål som sitter länge. Som dom gånger jag har blivit opererad, och dom sätter den där kanylen på handryggen, och så låter dom den sitta kvar hur länge som helst efter op. Varje gång det går förbi en sköterska så frågar jag hur länge den måste sitta kvar. Tills dom sett att jag är ok. Istället känner jag paniken stiga, och får en känsla att jag vill rycka bort eländet. Men tömde han knät på vätska, ända tills det gjorde rejält ont. Sen hämta han bedövning. Då var ju kanylen kvar i benet, och det trodde jag att den var efter att han lagt in bedövningen. Jag vågade inte ens titta efter, för jag tänkte att då kommer den där paniken igen att jag måste rycka bort eländet.  Jag såg ju att han satt nåt på knät. Men jag trodde att det var en sån där tejpbit dom brukar sätta för att kanylen skall sitta kvar. Sen gick han ut en stund under tiden bedövningen skulle ta. Eftersom jag trodde att kanylen satt kvar, så trodde jag att han skulle fortsätta och tömma ur vätska efter bedövningen. Men det satt ju ingen kanyl där, utan han hade bara satt dit ett litet plåster   . 

 

Jag skulle få en kallelse till sjukgymnasten på ortopedkliniken om ca 2 veckor. Nu har jag suttit här och varit lite orolig över att det inte blev nån remiss på magnetröntgen nu. Han hade ju konstaterat att det var korsbandsskada. Men nu var jag inte och tittade på mina sidor på vårdguiden, och såg att både han och läkaren här hemma har skickat en remiss. Så då skall jag väl förhoppningsvis få rätt hjälp snart.

Presentation

Fråga mig

16 besvarade frågor

Chat

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2018 >>>

Translator

Tidigare år

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Banners

Hundsidor

Målarbodens blommor

Länkar

Recept

Väder

Sök i bloggen

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards