Idag är det exakt 8 månader sen jag ramlade. 8 jobbiga månader, och ingen ljusning verkar vara i sikte. Ramlade ju på en isfläck och benet böjdes bakåt så kraftigt att lårmuskeln släppte från sitt fäste. Gick ju med det ett par månader nästan, och hann ramla 3 ggr till innan det upptäcktes vad som hänt. Så det blev operation i slutet att februari. Sen blev det några veckor med rakt ben med hjälp av en imobilisator. Det var jobbiga veckor. Kunde inte köra bil, kunde inte gå nånstans. Vågade inte gå nånstans för det var ju bara en massa snö överallt. Efter 6 veckor så fick jag ju börja böja benet lite och fick en ortos istället. Jag vågade prova att köra bil. Det var lite knöligt i början med det och det gick bättre när jag fick börja böja knät ännu mer. Men ut och gå vågade jag inte förrän snön var borta. Det blev långa trista månader för hundarna. De fick ju vara ute på baksidan. Men kunde inte ha dom ute där heller utan uppsikt för det var så mycket snö att dom kunde hoppa hur lätt som helst över stängslet. 

När snön hade försvunnit så kunde jag börja gå med hundarna. Först började jag med en promenad ett par gator ner, sen hem igen. Sen förlängde jag den bit för bit. Till sist gick jag ner till cykelbanan som går vid stora vägen, hem över hälsospåret. Genomsnittshastigheten var en kilometer på en halvtimme. Men med tiden så kunde jag gå längre sträckor. Till sist blev jag också av med ortosen helt. Men det var jobbigt. Vad jag var nervös första tiden när jag gick utan den. Var orolig hela tiden att jag skulle ramla. Men det gjorde jag ju inte. 

Men fortfarande än idag så klarar jag inte av och springa. Om jag sitter så kan jag inte lyfta upp benet rakt ut. Klarar av att gå hyfsat på plant underlag och nerför backar som inte är branta. Uppförbackar är jobbigast. Trapporna går inte heller att gå normalt i. Börjar känna lite tjatigt nu att gå upp höger först, vänster bredvid. Eller neråt vänster först, höger bredvid.