Det här är året jag verkligen inte vill återuppliva i nåt sammanhang, nånsin. Hoppas på ett bättre 2019. Det började den 6 januari. Jeri och jag var på årets första officiella agilitytävling. Vi hade sprungit ett lopp, men jag hade kört försiktigt med han eftersom vi har lite problem med balansen. Istället för RC= running contact så kör han FC=flying collie. Vi fick en massa tidsfel på det loppet, men han tog alla fall kontaktfältet. Jag hade planerat hur jag skulle göra under nästa lopp. Men det blev inget nästa lopp för oss   . Istället blev det en tur till akuten i Avesta. Mellan loppen var jag till toaletterna som är en bit bort. På väg tillbaka därifrån, så ramlar jag omkull på parkeringen. Böjer benet bakåt med sån kraft att lårmuskeln lossnar från sitt fäste. Ja, efter det så var det slutsprunget. 

Turerna har varit många efter det. Operation, rehabilitering där det önskade resultatet uteblev. Jag har ända sen i somras bett om remiss till magnetröntgen. Men det behövdes inte för allt var som det skulle. Ingen kunde säga varför dom sista 10% inte kom igång, men allt var som det skulle. Till slut så träffade jag en läkare på vårdcentralen här hemma som sa direkt "så klart skall du ha en remiss till magnetröntgen" . Ja, resultatet var ju inte nå vidare muntert. Men nu hoppas vi på att jag får operation snart, och det lyckas denna gång. 

Annars så har jag tävlat lite rallylydnad med Viiru i år. Anmälde han till Sura när han var 10 månader och 1 dag. Det är då man får börja tävla. Första banan var det ju så klart spring på, så det blev som det blev. Men nästa bana var utan spring, och han fixade sitt första kvalificerande resultat med 95 poäng. Sen var vi nere på collie SM, men där blev han lite störd av nån som gick förbi med en labrador. Lite fundersam på om den hunden löpte eller nåt. För han tappade fokus helt. Men nästa tävling var i Falun, och där hade vi åter turen med oss. Ingen spring på nån av banorna. Så där blev det återigen kvalificerande resultat med 86 o 87 poäng. Så han fick sin första titel där. Sen resten av tävlingarna blev det bara blahablaha. Antagligen så kom han i sin första trotsålder. 

Jag har försökt tävla lite agility med Jeri, mest inofficiella och så hemmaklubbens officiella. Ja, det går ju som det går när jag inte kan springa. Men huvudsaken är att Jeri får vara ute på banan och ha roligt. Han är riktigt duktig alla fall. 

Så nu lever jag helt på hoppet att operationen skall lyckas och att jag skall kunna springa nästa vinter. Dessutom så blir ju Viiru agilitymyndig i februari. Jag vill ju komma igång och träna ordentligt med han också. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Denna blogg har verkligen tendens att bli bortglömd. Ändå så är det ju den bästa dagboken man har. Ok, om man behöver ha reda på något man gjort så får man leta ganska länge. Det är ju ändå snart 18 år sedan jag skrev mitt första inlägg här   . Oj, v...

Säger varje år till mig själv, att nu skall jag skriva i bloggen, och att jag skall försöka komma ihåg EFIT-dagarna. Båda två är bortglömda som vanligt. Vad har hänt under förra året. Inte så speciellt mycket. Sommarens husbilstur gick söderut i år. ...

Oj, vad man har frysit på rallylydnadstävlingar. Ok, idag var det ju inte lika kallt som förra helgen. Däremot blött. Förra helgen var jag till Strängnäs BK och dömde en mästarklass. Jag trodde att jag hade gjort en riktigt klurig bana med två stycke...

Så var det april igen, med allt vad det innebär. Bland annat aprilväder. Ena dagen är det så bart och fint överallt, och man känner våren. Nästa dag är det bara vitt, vitt och återigen vitt.          Första arpil var det fint väder, och då v...

Nu har det varit lite tävlingar igen. För över en vecka sen hade vi agilitytävlingar. Klass 1 på lördag och klass 2 på söndag. Viiru och jag tävlade på lördagen. Han var duktig, placeringarna blev 3, 4, och 5. Vi var och tränade igår, och han var rik...