Denna blogg har verkligen tendens att bli bortglömd. Ändå så är det ju den bästa dagboken man har. Ok, om man behöver ha reda på något man gjort så får man leta ganska länge. Det är ju ändå snart 18 år sedan jag skrev mitt första inlägg här   . Oj, vad tiden går. 

Tiden går på alla sätt. Det är över 20 år sedan man började med agility. Men nu har jag bestämt, att nu är den tiden förbi. Gjorde Viiru och jag gjorde våra sista starter på Semla veckan i juli. Ett tag så planerades livet efter agilitytävlingarna. Men efter olyckan när jag ramlade, kan jag ju inte springa. Viiru, som nu är 8 år, han har aldrig sett mig springa. Den sista tiden när jag varit på agilitytävlingar, så har jag alltid före start känt lite panik, över att ramla. Ramlar jag, så tar jag mig inte upp. Det räcker med att jag stöter emot något med höger fot, en grästuva eller nåt, så ramlar jag. I normala fall hade man kunnat ta emot med det andra benet. Men eftersom muskeln är av, så tar den inte emot.

Min agilityresa började 2004. Jag gick appellkurs med Micki, och husse gick agilitykurs med Farina på Ludvika BK. Vi som gick appellkursen var mycket och spårade i kursen. En gång var vi i Kloten området och spårade. Efter det så plockade jag pinnar ur Mickis kastratpäls i ett par timmar. Mindre roligt. Något annat som var mindre roligt var, när jag och Micki var på klubben på en kvällsträning med instruktör. Vi hade fritt följ, och när instruktören ropar, helt om framåt marsch. Jag hade tydligen ingen koll på vart Micki var. När jag vänder mig helt om, så kommer Micki ett par timmar framför mig, och gäspar. Då tänkte jag, att det här var nog inte hans grej. Så vi började också på agility. Som han älskade det. Han blev ju en helt annan hund på agiliybanan. Tyvärr så var det inte så lätt och anmäla sig till agilitytävlingar på den tiden. Så det blev inte så många tävlingar för oss. Jag hade dessutom fått ta över Farina, för husse vågade inte tävla. 

Micki, Farina och jag på våran första tävling. Hedemora BK hade en inofficiell tävling för att examinera en tävlingsledare. Tyvärr så fanns det inte så många fotografer ute och fotade på tävlingar på den tiden heller. Så finns inga bilder från tävlingar, bara några egna från träning.

2007 kom Lizzie, hon skulle bli min nya stjärna. Ett år senare kom hennes syster Clara också till oss. Clara blev aldrig intresserad av agility. Jag försökte lite med henne, men hon ville verkligen inte. Men Lizzie, tror jag tyckte om det. 

Det var fortfarande lite knepigt med anmälningar. Men 2011 kom SBK-tävling. Alla officiella agilitytävlingar låg där. När man anmälde sig så var det bara klicka och betala, Jösses, vad jag har klickat. Tittade i det nya tävlingsprogrammet, 2022 hade jag 152 starter, fördelat på 3 hundar. Jeri hade nästan hundra starter året före min olycka.

Lite bilder på min Lizzie. Den tredje bilden är på Lizzie när hon tagit sista pinnen i hopp i klass 1. På den tiden så var man tvungen och flytta upp till nästa klass efter 3 pinnar. Våren efter tog hon dom 2 sista pinnarna i agilityklassen också.

2013 kom Jeri till oss. Vi hade det lite kämpigt i början med agilityn. Han hade lite egen vilja. Kunde tex. mitt i ett lopp springa fram till ett träd och pinka mm. Min till slut så släppte det. Då var det borttaget att man var tvungen och flytta upp efter 3 pinnar. Han hade alla fall 12 pinnar innan jag flyttade upp han i tvåan. Jeri har en gång kommit på 2:a plats i DM. Sen har han vunnit klubbens Vintercup 2 ggr. Det var en inofficiell cup på 6 deltävlingar klubben hade på vintern. Första gången han vann den, var vintern när jag ramlade. Så dom 3 första tävlingarna sprang han med mig. Dom 3 sista sprang han med två olika förare. Jeri var kanske inte den snabbaste, men han var säker. På slutet var han så säker på slalom, att han nästan aldrig missade en slalomingång. Han verkligen älskade agiliy.

 Viiru har inte tagit några pinnar alls. Han har tagit se i mål, och kommit på pallplaster. Men det har gått för långsamt för oss. Eftersom jag inte kunnat springa, så har han aldrig nollat ett lopp. Han har varit nära någon gång. 

Chess var inte speciellt sugen på att hoppa. Långhopp var nåt hon inte alls ville. Jag fick henne att springa på bana till slut. Men så var vi till en tävling i Uppsala, och där fanns långhoppet med i alla lopp. Efter det ville hon inte alls. Hon kopplar väl agility med långhoppet. 

Lizzie och Jeri har även fått Collieklubbens pris som årets agilityhund. Lizzie fick sin 2011, är den längst till höger. Jeri har fått det 2 gånger, men kommer inte ihåg vilka år. Det stod inget år på hans tavlor.

Många härliga minnen har man från agilityn. Men nu är den dörren stängd. Har skickat ett meddelande till Sagik att de kan betala ut mina innestående pengar från nån återbetalning.