Colliekompisarna

Alla inlägg under maj 2017

Av Marru - 29 maj 2017 23:46

Nu har livet nått helt nya dimensioner. Det har kommit en husbil till familjen. Vad mycket spännande äventyr man kan åka ut på. Första äventyret var redan för över en vecka sedan, när vi hade tävling på hemmaklubben. Vi hade så många anmälda att det hade blivit en lång väntan för Jeri i bilen. Då var det skönt med husbil. Man behöver inte oroa sig så mycket för värmen, och han har mer utrymmen att röra sig på. Lizzie fick följa med på vår första tur. Tänkte att det skulle kännas tryggare för Jeri. Samtidigt så hade jag givetvis lite dåligt samvete för Lizzie för hon fick ju inte tävla. Men hon fick komma ut mellan varven hon också.

 

Sömnen första natten i husbilen var det ju lite si och så med. Det regnade ju hela natten, och det är ju länge sen man haft husvagn och man hört det ljudet så tydligt. Fram på morgonkvisten drömde jag att när vi gick upp på morgonen så var det en bred fåra pga regnvatten över hela agilityplan. Dessutom så hade jag vaknat i en röd GDG Continentbus på morgonen. 2 av mina klubbkompisar sov också i den, och den ena frågade mig "du kan inte ha sovit mycket inatt" . Förstår inte varifrån den där bussen kom ifrån. Har ju inte sett en röd GDG Continentbus sen början på 90-talet. 

 

På lördag sprang Jeri 3 agilitylopp. Ett kom han på 10:e plats i och dom 2 andra diskade han. Sen på söndag var det 3 hopplopp. Det gick lite bättre, men långsamt. Han har tappat en del fart under vintern. Men han fick följande placeringar 12, 13, 14. I onsdags förra veckan så åkte vi till Timrå. 4 dagars agility och 12 lopp väntade oss där. Första dagen började bra med ett hopplopp och 4:e plats. Men sen spårade det ur. Disk pga han gick ur slalom för tidigt. Nästa dag skulle vi börja med 2 laglopp. Vi var bara 3 från laget som var upp, så därmed skulle det behövts att alla gått i mål. Jeri och jag startade sist i laget. Antingen skulle allt hänga på oss, eller så kunde vi bara springa för träningens skull. Nu hade vi oturen att få ett norsk lag före oss, och vi misstänker att sista hunden i det laget löpte. För Jeri och ena klubbkompisens hund var ganska påverkade av det. Eftersom dom andra redan var diskade så behövde jag inte bry mig så mycket hur det går för oss. Återigen gick han ur slalom. Sen blev det dags för agilityloppet. Dom andra var diskade igen, och vi diskade oss också. Slalom igen. Han hade också väldigt vida svängar, och nosade mycket efter tiken före oss.

 

Dags för våra egna lopp sen, och då hade jag bestämt mig, för eftersom han gått ur slalom 3 ggr på raken så tar vi om. Brukar ju inte göra det annars. Men nu blev det för mycket av missade slalompinnar. Återigen gick han ur slalom, och jag tog om. Men jag brydde mig inte att han gick i slalom igen, så då blev vi diskade där också. Sen blev det dags för agilityloppet, och där blev det disk. Kommer inte ihåg varför . På lördag var det återigen dags för lagtävling. Återigen hade vi det norska laget före oss. Den här gången gjorde ena klubbkompisens hund en lov runt banan i jakt på löptiken. Jeri däremot fastnade med nosen i starten. Jag började springa, och upptäckte vid andra hindret att jag inte hade nån Jeri med mig. Så där satt han i godan ro med nosen i backen. Sen var det över till hopploppet. Där blev det också disk. Tror det var slalom igen. Senare på dagen blev jag trött så vi tog en promenad till husbilen och sov där i ett par timmar. Det tar på krafterna och vara utomhus hela dagarna. Sen blev det dags för våra individuella lopp. Hopploppet diskade vi, och i agilityloppet kom vi på 9:e plats. 

 

Söndag och äntligen dags och åka hem. Men före det skall vi ju tävla lite igen. Bara 2 lopp denna gång. Första loppet, ett hopplopp såg väldigt besvärlig ut i början. Ja, den inte bara såg besvärlig ut, utan den var det också. Dom 5 första hindren på banan var inte och leka med. Men Jeri och jag lirkade oss runt på nåt vänster. Vi var nollade till tredje sista hindret. Där skulle han bara springa rätt på och hoppa över hindret. Istället så sprang han förbi det, och hoppade över från fel håll. Jag tror han tittade på vad det var för domare på banan. Sen tänkte han snabbt "jaha, det är hon. Då skall det här säkert tas från fel sida, men matte har glömt bort det" Vårt sista lopp på denna tävling blev ett agilitylopp, som började väldigt bra. Men så på sluttampen igen kom disken. Han skulle efter att gått över gungan gått in i slalom. Istället så springar han in i en tunnel, fast jag står bredvid och skriker "SLALOM" . Men Jeri sa tunnel. Då var det bara och vänta att resten i sällskapet var klara, så vi kunde börja vår resa hemåt.

 

Vi var förresten före Timrå till Dala-Floda och tävlade rallylydnad. Första banan så var han bara 2 poäng ifrån kvalificerande resultat. Men sen på andra banan skrällde han till med 93 poäng. Nu väntar vi på nästa helg. Lördag geocachingevent, söndag agilitytävling i Häverö och sen är det ju helgdag på tisdag och då skall vi tävla agility i Bro-Håbo.

 

 

 

Av Marru - 12 maj 2017 23:18

Ja, vad skall man skriva om denna vår. Den blev ju inte riktigt som den skulle. På inga plan, vädret skall man ju inte tala om. Den har ju varit rena katastrofen. Om vi skall gå tillbaka några veckor. Då kom dagen som jag inte trodde jag skulle uppleva på några år än. Men nu kom den, som en blixt från klar himmel. 

 

Jag var med Jeri på viltspårkurs. Vi var ca 15 mil hemmifrån. Precis innan kursen skulle börja så ringer min mobil. Det är från hemsjukvården. Dom ville bara meddela att mamma hade ramlat igen och slagit i huvudet. De hade varit i kontakt med jourhavande läkare, hon var vid medvetande så det var ingen fara. Dom ville bara meddela mig vad som hänt, och allt var under kontroll. Trodde dom ja. Men alla fall så gick vi ut med våra blodflaskor och la några spår, för att några timmar senare gå dom. På eftermiddagen när jag var på väg hem, så skulle jag ringa till mamma för att kolla läget. Ingen svar i telefon. Ja, hon är säkert på toa eller så har hon gått till grannfrun. Försöker senare igen, fortfarande ingen som svarar. Då ringer jag till hemtjänsten för att kolla när nån har varit till henne sist. Jo, hon hade varit till henne på lunchen, och skulle gå dit om en stund igen för kvällsmackan. Gick väl en halvtimme, sen ringer hon upp mig igen. Mamma hade varit medvetslös när hon gått upp till henne, och hon hade ringt efter ambulans. Jag blev väl inte värst orolig än. Jag kom till Smebacken precis när ambulansen var och hämtade henne. Mötte dom från hemsjukvården i trappan. Dom hade tänkt gå till henne och ta prover. Ambulanspersonalen var på väg ner, så jag gick ut och väntade. Sen kom dom ut med mamma på bår. Hon var fortfarande medvetslös. Det var hemskt och se henne på det viset. Jag åkte hem med Jeri, bytte kläder och fick i mig nåt snabbt. Sen åkte jag iväg till Falun. När jag kom till Falun så hade dom precis hämtat henne in på röntgen så jag fick sitta där en stund. Därifrån hade dom tagit henne till en avdelning, och där fick jag träffa en läkare. Han meddelade att det fanns inget dom kunde göra. Hon hade så kraftiga blödningar i hjärnan, och det var så svullet. Hon skulle aldrig vakna till medvetande igen. Utan det var fråga om timmar eller dagar. 

 

Så jag satt mig där och lyssnade på henne när hon andades. Hon rosslade väldigt illa. Ringde runt till släkt och berättade vad som hänt. Mammas 2 kusiner skulle komma hit på besök. Dom skulle överraska mamma eftersom hon fyllt 75 år. Mamma ramlade den 26 mars, och dom skulle komma hit den 3 april. Morbror vågade jag inte ringa till eftersom min farbror berättat vilka problem han har med hjärtat. Så mammas kusin och jag bestämde att dom skulle åka dit nästa dag och berätta på plats för att se hur han tar det. Jag var i rummet när vårdpersonalen fick komma in och byta sängkläder och kläder för hon hade spytt. Dom pratade med henne hela tiden och berättade vad dom gjorde. Dom sa att hörseln är det sista som lämnar människan. Även om man inte ser på dom att dom hör, så gör dom det. Så när jag ringde till mammas kusin en gång till senare på em, så satt jag på högtalaren på mobilen. Sa åt mammas kusin att jag gjort det och vad vårdpersonalen sagt. Då berättade hon för mamma att de hade tänkt komma och hälsa på. Morbror skulle ha varit med dom.

 

Den situationen är väldigt svår när en person blir liggande, och man vet inte för hur länge. Samtidigt som jag ville vara kvar där, samtidigt ville jag hem till mina hundar. Men till slut sent på kvällen så åkte jag alla fall hem. Dagen efter skulle jag till Avesta med Lizzie på hennes behandlig. Men efter det åkte jag till Falun igen. Läget var oförändrat där, förutom att jag tyckte mammas andning var sämre. Så det var bara och sätta sig där i stolen och vänta, vänta och åter vänta. Vårdpersonalen kom med smörgåsar och saft åt mig. Mammas kusin ringde. Jag sa åt mamma flera gånger att släppa taget, att gå över till pappa och mormor. Att dom väntar på henne. Sen efter 16 började det att hända nåt. Hon fick ett längre andningsuppehåll, och jag tänkte att nu är det slut. Men så rosslade hon till. Det gick en stund till, och samma sak igen. Ytterligare en gång till hände det. Men sen var det slut. Jag gick ut för att leta efter personal, och sa att jag tror det är över nu. De kom in och tittade, kollade andningen och sa sen att det är nog slut nu. Dom skulle kalla efter läkaren som skulle få dödförklara henne. När man var yngre så tänkte man alltid "huuu, vad hemskt skulle aldrig vilja se en död person" . Nu har jag gjort det för andra gången, och denna gången var jag på plats när det hände. Första gången var när pappa gick bort. Han låg på sovrumsgolvet när jag kom hem, och ambulanspersonalen stod runt omkring för det fanns inget mer att göra. 

 

När jag kom hem på kvällen så var det bara tomt. Dagen efter var det bara och börja ringa runt. Börja planera för begravning. Det jobbiga var ju hundpromenaderna. Precis som när pappa gick bort, så ville jag inte prata med folk. Då undvek jag tom att gå i affären här, utan åkte till Ludvika eller till Söderbärke. Ville absolut inte träffa på några bekanta. Samma sak nu. Men nu var jag tom tvungen och försöka undvika nyfikna grannar. Så i 3 veckor så gick jag med hundarna, antingen neråt eller så långa omvägar att jag kom till tomten via skogen. Träffar man på folk så skall det beklagar hit och dit. Vi hade tur som fick begravningen 2 veckor senare. Det var en pest och pina och vänta på den när det var pappa. Så den väntan ville jag slippa. Pratade med en familjebekants dotter som har varit kantor här på församlingen om hon kunde spela. Jo, det kunde hon. Fast först senare säger hon att dom har själva en begravning efter mammas. Hennes brors fru har också gått bort, i cancer. När jag var lite så bodde dom i samma trapp som vi. När det var pappa som var hemma när jag skulle till skolan så gick jag till dom så fick hon fläta håret på mig. Sen frågade jag henne, om hon trodde att jag skulle fixa och spela på begravningen. Att det finns en vals från orten som mamma kom från. Jo, men det fixar du. Först var det tänkt att hon skulle spela tillsammans med mig på flöjten. Men hon blev sjuk så hon kunde inte det. Men trots att hon var dålig och hade feber, så spelade hon orgel på begravningen. Hon skulle ju alla fall vara där senare.

 

Begravningen var lugn och fin, men bara dom närmaste. Mina farbröder, faster med make, morbror, mammas 2 kusiner med make. Sen en av våra grannar, och mammas granne. Prästen var helt underbar. Hon är här bara tillfällligt, åker tillbaka till Finland i sommar. Efteråt så hade vi minnesstunden på Barken konferens, för församlingshemmet var upptaget redan av dom som hade sin begravning efter oss. Vi har ju en grannes dotter som jobbar där på Barken, och jag frågade henne om dom kunde fixa köttsoppa. Ja, det gör vi sa hon, om jag så skall ställa mig och koka den själv. Den soppan blev god, där behövde man inte leta efter köttbitarna. Där fick man leta efter potatisen. Hennes mamma hade assistera kocken via telefon.

 

När vi flyttade till Smebacken -69, så bodde det en familj i samma hus fast i andra trappan. Frun i den familjen hette lika som mamma, Hilkka båda två. Hon var 2 år äldre än mamma.  Vi umgicks en del. Dom har ju en dotter som är lika gammal som jag. Vilket sammanträffande att hon dog samma dag som mamma begravdes.

 

Men vad som är mitt största problem i allt är, varför man inte ringer efter ambulans eller sjuktransport när en gammal person ramlar och slår i huvudet hårt. En som dessutom äter blodförtunnande . Det var ju inte första gången mamma hade ramlat och slagit i huvudet. Gången innan var bara några månader tidigare. Då hade hon slagit huvudet i elemtet. Hon hade jättestor bula i huvudet, och den var blodig. Trots det så hade hon inte behövt åka in för röntgen eller nåt. Hon hade en läkartid några dagar efter att hon ramlat, så jag pratade med läkaren då. Han skrev direkt en remiss på röntgen, och hon var in bara ett par dagar efter det besöket. Han sa att även om det inte blir nån blödning direkt, så kan det komma några dagar efteråt. Den här gången hade dom tom frågat mamma om hon ville till läkaren. Jag anser att hon inte var den rätta personen att fråga det av. En person som helst av allt vill vara hemma, och som har varit in på lasarett flera gånger vill inte till läkare frivilligt. 

 

Nu har jag varit i kontakt med patientnämnden ang det här. Jag vill veta, vad det var som gjorde att hon inte blev skickad till nån akutmottagning. Att läkaren bara via telefon kunde säga att det var ingen fara. Det som har hänt har hänt. Men det behöver inte hända en gång till. Nu är det bara och försöka få tag i vardagen här. Vi har kvar mammas lägenhet månaden ut. Jag har varit där nån timme då och då för att städa. Sovrummet är färdigt. Alla fönster är tvättade, kökshörnan är klar. Har bara rumsgolvet och badrummet kvar. Sen är det bara och fortsätta här hemma. Måste ju försöka hitta plats åt allt vi har tagit hit. Tavlor som jag har gjort tex, hitta en tom vägg åt dom. 

 

Så då har jag skrivit av mig det. Helst vill jag inte prata om det. Var till Biltema i veckan och träffade på några bekanta där. Karln körde buss när jag började köra buss i Borlänge, sen var dom ju också aktiva i finska föreningen. Först så mötte jag på han bara, och han beklagade sorgen. Men det gick ju bra, och jag berättade vad som hänt. Sen gick jag runt och letade lite efter det jag ville ha. Men så mötte jag på han igen tillsammans med frun. Hon började beklaga, och så säger hon " nu är du helt föräldralös" . Då kunde jag inte hålla mig längre utan sa bara ja. 

Presentation

Fråga mig

16 besvarade frågor

Chat

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2017 >>>

Translator

Tidigare år

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Banners

Hundsidor

Målarbodens blommor

Länkar

Recept

Väder

Sök i bloggen

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards