Colliekompisarna

Alla inlägg under februari 2018

Av Marru - Lördag 17 feb 20:36

Då var det dags för en vintercup deltävling idag igen. Det känns så surt att man inte kan springa själv. Men snart får jag svar på hur illa det är med knät. Nästa torsdag skall jag träffa en knäsjukgymnast på ortopeden i Falun. Tisdag veckan efter skall jag på magnetröntgen i Västerås. Man kanske skulle tycka att det skulle vara tvärtom, röntgen först och sjukgymnast sen. Men nu blev det så här. Egentligen hade jag tid till röntgen 10/3. Men jag tyckte det var lite väl lång tid att vänta. Så jag fick ringa ett samtal till nån väntetidskansli, som gav mig numret till Västerås där dom bara hade 2 veckors kö. Nu har det alla fall gått över 2 veckor sen knät vek sig sista gången. Det har visserligen känts lite ostabilt emellanåt. Men än så länge har det gått bra. Nu hoppas jag innerligt att det inte är nåt allvarligt fel med knät, och att det fixar sig med träning. Jag är beredd att göra allt för att få det bra. Nu kan jag sitta på en stol och lyfta upp benet lite, om jag håller emot med handen på ovansidan. Men jag kan fortfarande inte lyfta på benet när jag ligger på rygg på sängen. 

 

Men idag skulle en klubbkompis springa med Jeri. Det har ju visat sig att det är inte helt omöjligt för han och springa med nån annan. Ewa som han sprang med idag tränade ett par gånger i veckan. Dom har sprungit nån gång tidigare också. Första banan gick kanonbra, trots att den var svår. Men den kanske blev för svår för snabba hundar. Jeri är ju ganska följsam, även om han inte är jättesnabb. Visserligen brukar han ofta klara referenstiden i agilityklasser. Han tog dessutom balansnerfarten i båda loppen. Ett bidragande orsak till det kan ju vara att det låg en tunnel under balansen, det kanske dämpade hans fart lite på den. Men trots alla klurigheter så kom han på andra plats i första loppet. 

 

Andra loppet började också jättebra. Men så blev det disk tre hinder från mål. Men det var jättebra jobbat i båda loppen av Ewa och Jeri. Tror nog att det andra loppet tog musten ur Ewa. Den banan var ju trots allt 190 m lång. Om jag har räknat rätt bland resultaten så ligger Jeri återigen på första plats i cupen för large. Tack Ewa för att du springer med Jeri. 

ANNONS
Av Marru - Fredag 9 feb 23:31

Det har nu gått över en månad sen jag ramlade första gången. Har inte kunnat gå ordentligt sen dess. Eller jag gick ju ganska skapligt ett tag, förutom att det kändes som om benet vek sig ibland. Men så har jag ju ramlat 2 ggr till efter det. Efter sista gången så ringde jag till vc på fredag morgon, för att få kontakt med nån läkare och få en remiss till magnetröntgen. Svaret jag fick var att det finns inga läkare, dom är sjuka. Att jag antingen skulle ringa på måndag igen, eller vänta till onsdag då jag hade tid till sjukgymnast. Men jag ringde alla fall igen på måndag. Då fick jag till svar att eftersom jag hade tid till sjukgymnast så kunde jag åka dit, och så får han hjälpa till med en remiss till magnetröntgen. 

 

Ja, det var väl bara och vänta till onsdagen då. Men så på tisdag eftermiddag så ringer dom från sjukgymnastiken. Han jag skulle till vabbar, kunde jag ta en tid nästa vecka. Nä, sa jag. Nu orkar jag inte  med det här länge, att jag har knappt varit ur huset på 2 veckor för jag rädd att jag ramlar för knät viker sig. Att jag har hundar som vill komma ut och gå på promenad också, inte bara jag. Jag bröt ihop totalt. Till slut så fick jag en akuttid till vårdcentralen, och fick träffa en bra läkare. Han kände och böjde på benet. Kom fram till att det nog behöver tömmas på vätska. Där fick jag lite panik. Men han gjorde inget mer. Utan han tyckte att en ortopedläkare skulle titta på det där. Så han skulle ringa till Falun till ortopeden och höra med dom. Men han fick inte tag på dom då. Så jag fick åka hem, och han skulle återkomma. Efter ett par timmar så ringde han och sa att jag fick åka till Falun på. Att jag skulle gå genom akuten, men att jag inte skulle åka förrän vid 12. Han hade nog glömt bort att vi har ju en timmes körtid till Falun. Men kl 12 passade mig bra, för då skulle inte hundarna behöva vara ensamma så länge. Var ju lite orolig för Viiru hur han skulle klara sig så länge. 

 

Åkte till Falun, och tänkte hitta en parkering någorlunda nära för att slippa gå så långt. Det finns några platser nere i parkeringshuset för dom som skall besöka akuten. Men det är ganska trångt där, och jag behöver öppna bildörren max för att komma i och ur. Men eftersom det såg fullt ut på parkeringen så åkte jag ner för att kolla akutens parkering. Nä, det är lika bra och glömma den parkeringen. Så jag åkte upp till den andra parkeringen igen. Allra längst upp mot skogen fick jag en plats till slut när det var en som åkte därifrån. Tänk att det skall vara så svårt att få parkering på detta ställe. Det blir bara värre före varje år. Vet inte om det är mindre platser nu eller fler. Förut så hade man ju parkering högst upp på taket på parkeringshuset. Sen hade dom ju den där parkeringen nära vägen jag var och titta på först. Nu har dom gjort hela parkeringshuset till personalparkering. Men däremot så har dom utvidgat den andra parkeringen mot skogen. Eftersom det blev en ganska lång promenad nu så tog jag med mig krycka. Mest som psykist stöd. 

 

Kommer till akuten, anmäler mig vid reception. Får sitta och vänta en stund, sen ropar dom in mig. Efter det får jag gå till nästa väntrum och vänta. Det satt några personer där och väntade. Men det verkade ganska lugnt. Efter ett par timmar så började jag fundera på nåt att äta. Hade ju inte ätit nån sen jag varit hos läkaren. Kom ju och tänka på gången innan jag var på akuten, då jag bröt handleden och höll nästan på att svimma där för jag inte ätit på länge. Så jag var och frågade ifall jag behövde vänta länge till, eller om jag kunde gå till automaten och köpa nåt ätbart. Då sa hon att dom vill ju helst att man är fastande. Men jag tror inte jag behöver göra nåt som kräver att jag är det sa jag. Då sa hon att jag fick göra som jag ville. Vilken tur att jag villa köpa nåt ätbart. Dom har dom där goda renklämmorna i den automaten. Sällan man ser dom numera. 

 

Det är tur att jag var väl förbered för att sitta många timmar. Hade med mig bok och mobilladdare. Timmarna gick, folk kom och gick. Frågade sköterskorna en gång om dom inte var trötta på att se mig snart. Dom skrattade och sa, att det var ju ett nytt synsätt och se det hela på. Men nej, dom var tydligen inte trötta. Så då var det väl bara och sätta sig igen och fortsätta och läsa i boken. Men måste säga att man blir väldigt deppig av att se alla människor som kommer dit, sitter en stund, kommer in och så får gå hem. Själv sitter man där, timme efter timme och inget händer. Det var benbrott, armbrott, axelbrott och nyckelben. Barn och vuxna. Men jag var tydligen längst ner i prioriteringen av alla. Hann nästan läsa ut en deckare på ca 350 sidor när jag väntade. 

 

Så efter nästan 11 timmar, strax före midnatt så ropade läkaren äntligen upp mitt namn. Han tittade på knät, tröck, böjde och vred åt alla håll. Sen kom dom där magiska orden igen. Knät måste tömmas på vätska   . Så han var och hämta grejer, och den grövsta nål jag sett. Den skulle han sticka in i mitt knä   . Han frågade om jag var beredd. Vänta ett tag sa jag, tog några djupa andetag. Nu! Men det gjorde inte så farligt ont som jag trodde det skulle göra. Däremot så tycker jag det är obehagligt när det skall vara en kanyl, eller en nål som sitter länge. Som dom gånger jag har blivit opererad, och dom sätter den där kanylen på handryggen, och så låter dom den sitta kvar hur länge som helst efter op. Varje gång det går förbi en sköterska så frågar jag hur länge den måste sitta kvar. Tills dom sett att jag är ok. Istället känner jag paniken stiga, och får en känsla att jag vill rycka bort eländet. Men tömde han knät på vätska, ända tills det gjorde rejält ont. Sen hämta han bedövning. Då var ju kanylen kvar i benet, och det trodde jag att den var efter att han lagt in bedövningen. Jag vågade inte ens titta efter, för jag tänkte att då kommer den där paniken igen att jag måste rycka bort eländet.  Jag såg ju att han satt nåt på knät. Men jag trodde att det var en sån där tejpbit dom brukar sätta för att kanylen skall sitta kvar. Sen gick han ut en stund under tiden bedövningen skulle ta. Eftersom jag trodde att kanylen satt kvar, så trodde jag att han skulle fortsätta och tömma ur vätska efter bedövningen. Men det satt ju ingen kanyl där, utan han hade bara satt dit ett litet plåster   . 

 

Jag skulle få en kallelse till sjukgymnasten på ortopedkliniken om ca 2 veckor. Nu har jag suttit här och varit lite orolig över att det inte blev nån remiss på magnetröntgen nu. Han hade ju konstaterat att det var korsbandsskada. Men nu var jag inte och tittade på mina sidor på vårdguiden, och såg att både han och läkaren här hemma har skickat en remiss. Så då skall jag väl förhoppningsvis få rätt hjälp snart.

ANNONS
Av Marru - Torsdag 1 feb 21:17

Det här är vintern som man kommer komma ihåg länge. För det första så kommer det en massa snö hela tiden. Nu är det nog. Snart är det bara för hundarna och kliva över stängslet. På vissa ställen så har stängslet börjat ramla omkull pga buskar som hänger över det. 

 

Det har snart gått 4 veckor sen jag ramlade, och egentligen så borde det vara ganska hyfsat med knät. Precis....borde. Nu går ju inte allt som man vill tydligen. För i söndags så var jag ute och gick med hundarna. En kort promenad runt området bara. Det hade ju kommit snö på isen igen. Så jag gick extra försiktigt, och höll mig mitt på vägen så mycket som möjligt. När jag var på väg på cykelbanan nedanför hälsospåret, så möter jag en massa folk som kommer med ungar och barnvagn. Så då går jag åt sidan, står där och väntar att dom kommer förbi. Skall tillbaka på gångbanan, och där och då viker sig knät, och jag ramlar omkull. Hundarna springer åt alla håll. Dom blev väl skrämda av att jag ramlade så där helt plötsligt. Det var ju tur att dom som passerat oss var så nära, så dom stannade till och plockade upp alla hundar. Jag satt kvar där och funderade lite över vad som hände. Om knät blev värre nu, om det var nåt som gick sönder. Men det kändes inte lika illa som gången innan. Då spände det ju riktigt rejält i låret. Jag ringde till maken och sa att jag har ramlat igen, att han skulle komma och hjälpa upp mig. Han kom, hjälpte upp mig. Men han kom ju med skåpbilen, och där får man ju inte plats med så många. Så då fick han ta med sig tjejerna, och jag tog killarna och gick hem sakta. Risken är ju att hade jag inte ramlat där så hade jag gjort det lite senare. Då hade det inte funnits nån i närheten som fångade upp hundarna. För det var riktigt halt på vissa ställen. Men nu var jag ju ännu försiktigare. Ja, så då var vi på ruta ett igen. 

 

Knät ser ut som en blålila fotboll. Svullnaden var inte alls lika stor första gången, och blåmärke försvann ju nästan på en gång då. Jag hade precis börjat gå upp och nerför trapporna nästan normalt. Jag kunde ligga och lyfta upp benet rakt upp. Ja, det är ju bara och glömma det igen. Kände att jag vågar inte gå ut på en promenad med hundadrna. Men jag kunde ta bilen och åka nånstans där det var plant. Så vi åkte ner till idrottsplatsen vid sjön. Där vid sjön så kunde dom springa lite, och dom verkade glada över att få komma ut och springa på andra ställen än på bakgården.

 

Ikväll så åkte vi till klubben på träningen. Det var ju agility först och rallylydnad sen. Dom höll på och gjorde några korta kombinationer. Jag skulle hjälpa till och flytta på slalom, och där vek knät igen och jag ramlade omkull. Så om svullnaden hade lagt sig lite, så blev den värre igen. Det där knät håller inte emot nånting nu. Nu känns det verkligen tungt. Men jag tror inte att det blev sämre annars, än svullnaden. När jag kom hem så la jag mig i sängen här på övervåningen, och jag fick upp benet utan större problem. Så jag får väl ringa till vårdcentralen och ha en liten diskussion med dom. Så här kan jag ju inte ha det. Jag vill ut och gå med mina hundar, och dom vill också ut på promenader. Hur skall jag våga ut när man skall oroa sig för att knät viker sig helt plötsligt. Ja, jag som började tro på att det skulle bli bättre, så blev det bara en total katastrof istället. Om nån skulle fråga mig, hur mycket jag hatar denna vinter på en skala 1-10, så skulle jag svara 110. Den där förbaskade snön fortsätter bara och vräka ner. 

 

När jag skrev här förra gången, då var det ju första gången det kom så där hemskt mycket snö. Plogen kom ju inte förrän på kvällen. En av grannarna hade varit ute och skottat när den kom åkande. Han hade tänkt lämna kvar en stor snöhög på vägen mitt emot hennes hus. Hon hade stoppat och sagt att så där kan han ju inte lämna det. Då hade han bara frågat dumt, " men vad skall jag göra av med all snö" . Alltså, han körde ju plogen. Borde inte vara några problem och göra sig av med snön. Vart tror han att vi skall göra av med all snö, som skottar med vanliga snöskyfflar. Dessutom så har hon grannen en tom tomt mitt emot sitt hus, precis som vi har. Borde ju inte vara nåt problem och köra snön dit. I förrgår var dom och tog bort dom stora snövallarna. Men nu ser det nästan likadant ut igen. 

 

Den första bilden visar hur det såg ut här i slutet av förra veckan. Då hade det smällt bort en hel del i skogen. Men det är bara ett minne blott. Nu vräker det ju ner igen, och jag tänker inte gå och trampa upp nån stig den här gången i skogen. Det gjorde jag ju tidigare, efter första gången jag ramlat. På andra bilden så ser man staketet som håller på och ge vika mot grannen. På sista bilden skall det finnas ett stängsel under buskarna nånstans.

 

       

 

 

Men nåt roligt har det ju trots allt hänt. Förra lördagen så var det fjärde deltävlingen i Vintercupen. Ja, roligt och roligt. Jag kunde ju inte springa själv med Jeri. Det var en klubbkompis som sprang med han, och det gick ganska bra. I första loppet så var banan alldeles för svår, och han började sakna mamma. Men i andra loppet gick det bättre. Han tog ju sig runt och kom på en femte plats. Så han fick några poäng på Vintercups-listan. Men den listan får vi helt glömma nu. Nästa tävling är ju om 2 veckor, och springa då kan jag ju glömma. 

 

Ja, som en fd jobbarkompis skrev åt mig, och hon hade så rätt. Jag älskar ju inte vintern i normala fall heller. Men nu hatar jag den.

 

 

Presentation

Fråga mig

15 besvarade frågor

Chat

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2018 >>>

Translator

Tidigare år

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Banners

Hundsidor

Målarbodens blommor

Länkar

Recept

Grafikgrupper

Väder

Sök i bloggen

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Colliekompisarna med Blogkeen
Följ Colliekompisarna med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se