Colliekompisarna

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Marru - Torsdag 20 sept 23:24

Idag så har jag varit ute på äventyr med killarna. Jeri fick gå ett blodspår, och Viiru fick träna lite budföring och inkallning. Sen fick han ju busa lite med brorsorna. Man har tur som har en så snäll uppfödare som ställer upp för en. Vi var till samma ställe vi var förra gången. Där finns det ganska bra skog och inga backar. Visserligen så hade vi väl inte vädret med oss idag. Men trots det så jobbade han på bra. Det var lite i mitten han tappade bort sig. Men nu har han ju inte fått spåra så mycket på sista tiden pga mitt knä. Har ju inte riktigt sån skog här i närheten. Fast uppfödaren hade tänkt på mitt knä när hon la spåret, så var inte Jeri riktigt överens med henne om vart det skulle gå. Men bara jag tittar hur det ser ut på marken och tänker mig för vad jag gör först med vilket ben så går det bra. Så det gick ganska hyfsat och gå i skogen. Sen att jag höll på att dratta på näsan på Willys parkering i Sala är ju en annan femma. 

 

Vi hade med oss en till som har hund från Gatefields. Henne har inte Viiru träffat sen han blev stor. Tror möjligen att han sett henne när han var valp. Så vi körde lite budföring mellan oss. När Viiru väl upptäckt att hon har ju faktiskt godis så var det inga problem att springa till henne. 

 

Efter det så tog vi en promenad. Brorsorna fick springa lösa. Jeri och dom andra äldre hanarna fick gå kopplade. Dom fick lite backträning också. 

 

Imorgon tar jag husbilen och Lizzie och åker till klubben. Vi har agilitytävlingar i helgen. Jag skall vara tävlingsledare. Så då passar jag på och tar med mig Lizzie. Även fast hon inte får göra nåt så kommer hon vara glad över att få tillbringa tid ensam med mig. Men vi kan säkert träna lite rallylydnad på kvällen. 

ANNONS
Av Marru - Lördag 8 sept 22:25

Vilken lång vinter, vår och sommar det har varit. Det är ju över 8 månader sen jag ramlat. 8 långa månader utan agility. Vilka stora planer man hade. Skulle åka till Härnösand och tävla och en massa andra ställen och inget blev som det skulle. Jag har ju alla fall försökt träna med Jeri. Ibland har nån klubbkompis fått ta och springa en vända med han så att han får göra ordentligt också. 

 

Men idag var det agility DM, och jag kände att nu vill jag äntligen göra nåt tillsammans med han. Så vi åkte till Västerås, och jag bestämde att det får gå som det går. Att han får springa och ha roligt. Vi började med agilityklass, och när jag gick banvandringen så kände jag att det här kommer nog gå. Det var före gungan jag var lite osäker på hur jag skulle göra. Vi var först ut. Han gjorde en tjuvstart, men det gick bra ändå. Fast jag hann inte riktigt placera mig där jag ville för i början var det ett hinder som skulle tas från andra sidan. Fast egentligen så var den på en ganska bra linje. Fast Jeri brukar ibland vara ganska bra på och hitta sina egna linjer. Han var på väg och hoppa från fel håll, men jag fick hejd på han. Sen fick han en femma på balansen, så klart. Men annars så gick det bra. Sen kom vi till hoppet före gungan och jag bestämde mig för ett blindbyte. Skulle provat på ett bakombyte så hade vi kanske klarat oss. Men nu blev det ett blindbyte, och eftersom jag bara går så hade jag ju ryggen mot han när han hoppat över hindret. Så han drog ju vidare till nästa hopphinder istället för mot gungan. Efter det hade det inte varit många hinder kvar. Men jag fick alla fall känslan att det här var ju inte helt hopplöst, trots att jag inte kan springa.

 

Sen blev det hoppklass och vi hade fått startnummer 3. Denna bana kändes inte helt hopplös. Det var bara ett ställe på slutet där ett hinder skulle tas från fel håll. Den här gången blev det ingen tjuvstart för nu hade han istället klistrat nosen i backen. Men jag fick igång han till slut   . Tack vare att han är ganska säker på slalomingångar så kunde jag gå ifrån lite så att jag inte kom för långt efter. Sen kom vi ju till det där stället där han skulle ta hindret från fel håll. Han var på väg och hoppa från andra hållet, men jag sa åt han att han skulle stanna. Vilken snäll hund jag har som gör det   . Så jag kom lite närmare hoppet och visade han runt. Sen var det ju bara för oss och ta oss i mål. Så vi tog oss runt på en bana och fick ett resultat. Bara 12 sekunders tidsfel trots att jag bara gick. Sen gick det ju åt några sekunder där vid hoppat jag stoppade han. 

 

Jag har ju fått börja tänka på lite annorlunda vis nu när jag inte kan springa. Jag försöker på banvandring tänka mycket på hur jag skall placera mig för att hinna med så mycket som möjligt. Det var så roligt och vara ute på tävling med mina klubbkompisar igen. Har saknat det så mycket när vi alla sitter runt plan och hejar på varandra. På måndag skall jag till sjukgymnasten. Nu får det vara slut på velandet från deras sida. Nu skall det börja hända nånting.

ANNONS
Av Marru - Torsdag 6 sept 23:53

Idag är det exakt 8 månader sen jag ramlade. 8 jobbiga månader, och ingen ljusning verkar vara i sikte. Ramlade ju på en isfläck och benet böjdes bakåt så kraftigt att lårmuskeln släppte från sitt fäste. Gick ju med det ett par månader nästan, och hann ramla 3 ggr till innan det upptäcktes vad som hänt. Så det blev operation i slutet att februari. Sen blev det några veckor med rakt ben med hjälp av en imobilisator. Det var jobbiga veckor. Kunde inte köra bil, kunde inte gå nånstans. Vågade inte gå nånstans för det var ju bara en massa snö överallt. Efter 6 veckor så fick jag ju börja böja benet lite och fick en ortos istället. Jag vågade prova att köra bil. Det var lite knöligt i början med det och det gick bättre när jag fick börja böja knät ännu mer. Men ut och gå vågade jag inte förrän snön var borta. Det blev långa trista månader för hundarna. De fick ju vara ute på baksidan. Men kunde inte ha dom ute där heller utan uppsikt för det var så mycket snö att dom kunde hoppa hur lätt som helst över stängslet. 

 

När snön hade försvunnit så kunde jag börja gå med hundarna. Först började jag med en promenad ett par gator ner, sen hem igen. Sen förlängde jag den bit för bit. Till sist gick jag ner till cykelbanan som går vid stora vägen, hem över hälsospåret. Genomsnittshastigheten var en kilometer på en halvtimme. Men med tiden så kunde jag gå längre sträckor. Till sist blev jag också av med ortosen helt. Men det var jobbigt. Vad jag var nervös första tiden när jag gick utan den. Var orolig hela tiden att jag skulle ramla. Men det gjorde jag ju inte. 

 

Men fortfarande än idag så klarar jag inte av och springa. Om jag sitter så kan jag inte lyfta upp benet rakt ut. Klarar av att gå hyfsat på plant underlag och nerför backar som inte är branta. Uppförbackar är jobbigast. Trapporna går inte heller att gå normalt i. Börjar känna lite tjatigt nu att gå upp höger först, vänster bredvid. Eller neråt vänster först, höger bredvid. 

MH!

Av Marru - Onsdag 5 sept 23:46

Idag har lillkillen och jag varit på MH. Det är alltid lika spännande, fast innerst så kände jag mig ganska säker att han fixar det där. Det var bara och kliva upp 5.30 när klockan ringde. Frukost, sen var det bara och åka. Jag brukar ju ha lite problem att komma ihåg stamtavla på sådana tillställningar. Märkte jag då när jag höll på med Jeri. Så den här gången fick den ligga i bilen över natten. 

 

Först var det en av Viirus brorsor som gick. Jag var vid bilen och väntade, men jag hörde jubel och glada rop så jag antog att det gick bra. Det hade det tydligen gjort. Sen blev det vår tur. Kolla igenom publiken. Jag fick vara vid publiken av och till. Pga knäskadan så hade jag svårt att fixa allt. Men det är tur att man har en energisk uppfödare till hjälp. Han är social och följer med vem som helst utan protest. Det har jag ju märkt förut. Leken var helt ok. Han greppade väl inte riktigt ordentligt. Sen blev det dags för haren. Springa efter nån konstig trasa var väl inget när det finns rullar man kan lukta på. Precis så gjorde Micki en gång i tiden. Det där med passivitet var väl inte det allra roligaste, men det fick väl duga. Avståndslek var ju faktiskt roligt. Var ju en roligare leksak också. 

 

Sen flyger det upp grejer från marken, mitt framför nosen på en. Äh, den var ju inte så farlig den heller. När man skulle gå förbi den så kunde man ju faktiskt lika gärna gå mellan benen på den. Skramlet lät det lite om, men inget som var farligt där heller. Spökena var lite jobbiga. Hur han än försökte skrämma bort dom så envisades dom att komma närmare hela tiden. Men titta, det är ju en människa där. Sen var det dags och leka igen, och det är roligt. Men så var det nån som började skjuta direkt efter. Var ju tvungen och kolla till så att ingen var på väg mot oss. Äsch, låt dom panga. Vi håller på med viktigare saker verkade Viiru tänka. 

 

Med andra ord inga kvarstående rädslor och 1 på skott. Är så glad att ännu en gång bevisa att collie är bra. Att dom som påstår nåt annat har fel. Nästa månad skulle man kanske försöka få tid för ögonspegling. Röntgen väntar jag med några månader. 

 

   

Av Marru - Söndag 2 sept 23:08

Bloggen alltså. Men nu skall jag försöka komma igång med det. Visserligen så händer det oftast inget speciellt här. Men ibland händer det desto mer.

 

Idag tex så gick jag upp kl 6 för att åka till Uppsala. Jag skulle övervaka en domaraspirant i rallylydnad när hon dömde på en inofficiell tävling. Det ingår i domarutbildningen att man skall döma ett visst antal ekipage på en inofficiell tävling. Det gick bra. Vi kommer ha många bra nya domare. 

 

Det blev en lång dag. Kl var nästan 21 innan man var hemma. Men vi hade tur med vädret. Det hade jag igår också. Då var jag till Borlänge på bilbingo. Sista gången för mig denna sommar. Dom har en gång kvar nästa helg, men då är jag i Södertälje och dömer rallylydnad. Jag hade tur igår, för jag vann 700 kr. Så totalt denna sommar har jag vunnit 1200 kr. Så om man inte räknar med bensin så ligger jag 100 plus. Räknar man bensinen till Blge, då ligger jag lite minus.

Av Marru - Lördag 1 sept 23:04

Jag är ju med i Buzzador, men kommer sällan med i nåt där. Men nu råkade jag komma med denna gång. På en ansiktskräm från Nivea. Nivea Cellular filler heter det. Kan ju säga att det inte var en kräm för mig. Den blev kvar som en hinna. Passar säkert bra till nån som är torr i hyn. Kanske fungerar bättre på vintern för mig. Men annars så gillar jag den inte, tyvärr. Jag kommer och fortsätta med det jag har sen förut. Använder ju Nivea redan tidigare eftersom jag tycker dom har bra prisvärda produkter.

 

#buzzador #NIVEAsverige #JagGillarMinÅlder #CELLUARbuzz #NIVEACELLULAR

 

 

Av Marru - Onsdag 7 mars 18:15

Då blev det ett orosmoment mindre. Bandaget jag fick på knät, skulle ju tåla dusch sa läkaren. Så jag duschade i måndags, men var försiktig. Försökte undvika alla fall att få allt för mycket vatten på det. Men det var alla fall blött under plasten. Började fundera på det, och det kändes ju lite så där. Så jag ringde till vc på morgonen. Hon sköterskan sa att dom lyfter ju inte gärna på sånt pga infektionsrisk. Men jag kunde ju åka ner och visa det. Så jag fixade grannen som chaufför, och åkte till vc. Träffade distriktssköterskan som tittade på det. Återigen sa hon att man vill ju ogärna lyfta på det pga infektionsrisken. Sen hade dom inte material som passade heller sa hon. Nähä, åker väl hem då.
 
Men så gick jag här hemma och funderade på kvällen. Tänkte ifall hon är orolig för infektion, hur bra är det då att bandaget blivit blött i duschen. Det borde väl vara infektionsrisk om något. Så efter att funderat lite idag, så bestämde jag mig för att ringa till Falun. Hon sa direkt att jag skulle ta kontakt med vc. Men jag har gjort det och dom ville inte göra nåt, dessutom sa har dom inte material för det sa jag. Tyckte hon i Falun lät konstigt. Men jag skulle väl få komma dit då. Då gäller det ju bara och hitta en chaufför. Vilken tur att man är med i världens bästa hundklubb. Om ni inte visste vilken det är så kan jag tala om det, Fagersta Kennelklubb. För jag fick en klubbkompis och skjutsa mig. Kunde ju inte fråga grannen, för hon har nästan värre problem med sina knän än jag har. Bara och skjutsa mig till vc var en riktig ansträngning för henne. Hon håller sig helst till i byn. Hur det skall gå för henne när hon skall till Falun när hennes chaufför (jag) är skadad?
 
Sen funderade jag på ifall jag kunde åka till Ludvika istället. Men prova det första sa hon sköterskan i Falun. Hmmmm...där vart det ju också nobben. Jag bor i Smb, då skall jag åka till vc där sa han. Dessutom har dom precis likadana förband där som i Smb. Så det blev ingen skillnad. Så det var bara och ta sig till Falun.
 
Det nya förbandet jag har nu, ser ut som en bikupa. Med hål där man ser genom hålen. Jag sa direkt åt henne att nu ser jag ju såret   . Jo, så är det ju. Men dom har nog inget annat. Sen börjde vi fundera på hur hållbart det skulle vara. För jag får ju hålla på och böka med den där ortosen ganska mycket när den ramlar ner. Antagligen det som gjort ett hål i det gamla, så det gick in vatten. Men då hämtade hon en sån där tub, som trädes över bandaget, och vadd. Sen fick jag med mig hem också, ett bandage, tub och vadd, tejp för att sätta på kanterna när jag skall duscha ifall förbandet börjar släppa. Såret är väl ca 15 långt tvärs över hela knät alla fall. Fast just nu känns det som om den där ortosen sitter bättre. Förstår inte att den skall halka ner hela tiden, för näst sista kardborrebandet sitter ovanför vaden. Tycker att spänner man åt den så skall den ju inte kunna halka ner. Men det har den gjort. 
 
Nu hoppas jag att det blir lugnt i ett par veckor. För sen skall jag till Falun igen, och då skall stygnen tas. Samtidigt skall titta ifall jag kan börja böja på knät lite, eller om vi skall vänta i ytterligare nån vecka. Så ett stort tack till Kicki som åkte från Fagersta för att skjutsa mig till Falun. Få se hur fräsch jag känner mig imorgon, ifall jag skall åka till Norberg med en klubbkompis. De har ju träningstävling på klubben imorgon kväll, och hon erbjöd sig att hämta mig så jag skulle få umgås lite   .
 
 
Men nu känner jag mig lugn. Jag är mycket mindre orolig över infektionsrisk nu än vad jag var innan. 

Av Marru - Torsdag 1 mars 19:58

Som det flesta vet, så ramlade jag omkull i början av januari. Då skadade jag knät, och var en sväng till akuten i Avesta och till röntgen dagen efter. Det var inga skelettskador. Men däremot så visade sig bli en annan skadad istället. Så jag bokade tid till sjukgymnasten här hemma. Han kunde inte säga nåt om några ledband eftersom knät var svullet. Men några veckor senare så sa han att det var inga ledband skadade, och ytterligare en vecka senare så sa han att det inte var nån korsbandsskada. 

 

Men mitt knä var ju instabilt, så jag ramlade en gång till 3 veckor efter första gången. Vilket fick mig att misstänka på korsbandsskada. Torsdagen efter det så ramlade jag igen. Då ringde jag ju till vårdcentralen för tid hos läkare. Men jag fick ingen tid för det fanns inga läkare, att jag skulle återkomma på måndagen ifall det behövs. Jag ringde direkt på måndag morgon, men fick ingen tid då heller för jag skulle ju till sjukgymnasten på onsdagen. Men på tisdag så ringde dom från sjukgymnastiken att sjukgymnasten skulle vabba, så jag kunde få en tid veckan efter. Men då fick jag nog och sa att jag har gått med det här i 4 veckor och nu måste det börja hända nåt. Så då fick jag en akuttid till läkaren på onsdagen. Han i sin tur skickade mig till ortopedläkare via akuten i Falun. Där satt jag ju sen i 11 timmar. 

 

Fick träffa en ortopedläkare, och han undersökte knät och han misstänkte korsbandsskada. Så jag fick ju remiss till sjukgymnast och magnetröntgen. Förra veckan var jag till sjukgymnasten. Men jag hann ju ramla ytterligare en gång kvällen innan jag skulle dit. Var på väg nerför trapporna när knät vek sig och jag ramlade från nästsista trappsteget. Men jag klarade och ta mig till Falun dagen efter. Där undersökte sjukgymnasten, och sa att han misstänkte att muskeln lossnat från fästet. Han var och hämtade en ortopedläkare, som sa samma sak. Så då fick jag en sån där ortos som skulle fixera knät. Dom hade velat på operation redan dagen efter, men det var fullt. Så jag skulle få en tid veckan efter, vilket är den här veckan. Men dom ville vänta tills jag varit på magnetröntgen vilket var i tisdags.

 

Men det är nu det börjar hända saker. Det var ju ganska dåligt väder i tisdags, och dom varnade för dåligt väder på onsdag. Så då skulle vi åka lite tidigare på morgonen. Skulle ju vara i Falun till 7.15 Satt klockan på väckning 4.50 Men jag hade nog glömt ljudet. Vaknade på morgonen och tittade på klockan, 5.36   . Nu blir det bråtton. Ner i duschen och tvätta sig med descutan. På med kläder, sen i bilen och iväg. Var framme på avdelningen kl 07.05 Men jag hade nog kunnat åka senare, för jag kom inte in på operation förrän efter 13. Men dom var snabba och komma och sätta i den där infarten i armvecket. Den som jag hatar allra mest, och vill helst dra loss. Så där låg jag med den i 3 timmar. 

 

Sen blev det dags för operation, och jag fick lite panik när dom började prata om ryggmärgsbedövning. Det har jag aldrig fått, och jag hade en förutfattning om att det skulle göra riktigt ont. Sen skulle jag inte sövas heller. Men jag sa att jag vill helst inte vara vaken. Bedövningen gjorde inte så farligt ont som jag trodde. Men det kändes obehagligt när benen började försvinna. Men sen när underlivet också försvann, då blev det riktigt obehagligt. Sen fick jag syrgas, och nåt som gjorde att jag skulle slumra till lite lätt. Men det räckte, för jag märkte ingenting när dom höll på med mitt knä. Jag vaknade till när dom höll på att sätta på mig den där ortosen. Sen körde dom mig till uppvakningsrummet. Kändes verkligen konstigt i benen, för på nåt vis kändes det som om jag hade en stol under benen. Men det var ju konstigt eftersom jag inte fick böja på benet, och när jag tittade ner så låg dom ju alldeles raka på sängen. Men ändå så hade jag den där känslan. En timme gick och benen hade inte kommit tillbaka än. Men efter ett par timmar så började det pirra lite. Det är tydligen ett tecken på att bedövningen börjar släppa. Dom hade haft fiskgratäng till middag igår, så dom värmde en portion till mig, så jag fick äntligen mat. 

 

Efter en stund behövde jag gå på toa, så det kom 2 som hjälpte mig. Jag får ju inte lyfta på benet alls på några veckor. När jag satt mig på toa, så började jag känna mig lite yrslig. Så dom fick lite bråttom och få mig i säng igen. Så dom flyttade sängen fram till toadörren, och sen flyttade dom tillbaka den på sin plats. Men när dom gjorde det, så började hela rummet snurra. Jag var tvungen och ta tag i sidorna   . Efter en stund så slutade det och snurra. Strax före midnatt så var jag in på toa nästa gång, men då gick det mycket bättre. Fick smärtlindrande tabletter och efter en stund somnade jag, och sov ända fram till kl 6 på morgonen när en sköterska kom in för att kolla blodtryck och temp. Sen slumrade jag till en stund igen. När jag skulle på toa så ringde jag efter hjälp för säkerhets skull. Men nu gick det mycket bättre. Började känna mig som en människa igen.

 

Schemat idag innan jag fick åka hem var röntgen, träffa läkare och sjukgymnast. Först blev det röntgen. Det var riktigt bekvämt. Jag fick ligga kvar i sängen när dom körde mig till röntgen för dom hittade ingen bra rullstol. Vilket var tur. För när vi kom till röntgen visade sig att jag fick ligga kvar i sängen där också. Hade det blivit rullstol, så hade dom fått hjälpa mig på britsen där och ner. Men nu slapp vi det. Sen var ner till avdelningen igen. Sen kom sjukgymnasten. Han hade väl egentligen inte så mycket att säga ang hur jag skulle göra. Jag har ju gått med ett ben som jag inte kunnat böja eller lyfta i några veckor. Se det var ju bara fortsätta likadant. Sen var det den här ortosen. Den förra var ju inte bra för den halkade ner hela tiden. Så vi bestämde och prova en kortare, och den känns bättre. Jag tror den andra som var så lång att den gick nästan upp till ljumsken, att det andra benet hjälpte till att trycka ner den hela tiden. Andra alternativet hade varit plastgips. Men det hade nog blivit varmt, och jag hade inte kunnat duscha utan att skydda gipset. Nu kan jag om jag vill duscha som vanligt. Ikväll var jag och duschade för jag svettades så mycket på lasarettet. Men jag håller ju undan benet, så att det inte skvalar allt för mycket på det. Trots att läkaren sa att jag kunde duscha med det bandaget. Nu när jag ändå bara är hemma, så behöver jag ju inte duscha så ofta, räcker med ett par gånger i veckan. Ortosen kan jag lossa på när jag tex ligger på dagen och läser, eller sitter i soffan och tittar på tv. Men skall jag röra på mig så får jag dra igen kardborrebanden. Dessutom så får jag absolut inte sova utan det, så att jag inte riskerar att böja på benet i sömnen.

 

Sen fick jag träffa läkaren, och han sa att troligen så hade muskeln börjat lossna från fästet redan första gången jag ramlade. Men för varje gång jag ramlade så lossnade det bara mer. Hade jag ramlat en gång till så hade det säkert lossna helt. Att benet blev instabilt berodde på just muskeln. Det hade inte kommit nåt utlåtande från magnetröntgen. Men han trodde inte på korsbandsskada. Men nu hade ju allt strul efter vägen gjort så att det hade hunnit bli ärrvävnad på muskeln. Den hade behövts operera mycket tidigare. Det finns risk att jag inte kommer kunna på knät helt mer. Med andra ord, så kommer jag inte kunna sitta på knä.

 

Idag skulle jag då få komma hem. Inte ens det blev enkelt. Maken hade ordnat en kompis som skulle komma och hämta mig, med min bil. När han hade åkt, så ringde maken och sa att bilen behövde tankas, att han inte hunnit göra det. Men jag har ju ingen plånbok med mig. Ville inte ha med mig för mycket som man behöver ha koll på. Men jag kan ju swisha pengar till den här killen så han kunde tanka. Det var bara det, att lampan hade tänts mellan Smebacken och Borlänge, och efter det så går det att köra ca 7 mil, innan det tar slut. Sen kom nästa problem, han killen hade inte med sig, varken plånbok, mobil eller körkort. Jaha, hur skall vi lösa det här då. Men om vi åker till macken, och hör med dom ifall vi kan swisha pengar till nån och tanka på det viset. Han hade lämmat bilen vid stora parkeringen, och gått genom stora entren. Men det hade blivit en lång väg för mig och gå eftersom det inte fanns några rullstolar där nere. Så jag sa åt han att kör bilen här på baksidan, så kommer jag ut direkt från hissen. Behöver ju knappt gå nånting. Jag hann precis ner när han kom med bilen. Jag provade och sätta mig i framsätet, men kom fram till att det går inte. Så då hasade jag mig baklänges i baksätet, och hjälpte mig att lyfta in benet. Sen åkte vi, fram till nästa korsning och där la bilen av. Jaha, vad gör vi nu då. Vi stod ju lite dåligt till. Så jag ringde till grannen som har en dotter i Falun och frågade ifall hon jobbade. Jo, hon gjorde ju det och hon brukar inte svara i mobil när hon jobbar. Inte var hennes sambo hemma heller. Jaha, vad skall vi hitta på nu då. Så kom jag på att jag hur ju en fd klubbkompis som bor i Falun. Så jag ringde till henne. Det tog ju ett tag för henne innan hon begrep vad som hänt. Men dom kunde hjälpa. Men så kom ju hennes man på att deras son hade lånat deras bil på morgonen, och bensindunken låg i den. Men de kunde komma med pengar, så kunde min chaufför ta sig till närmaste mack och fixa dunk och bensin. Men eftersom vi stod illa till så knuffade han bilen över korsningen, nerför backen och på en lite lugnare väg. Sen hittade min chaufför en tjej som höll på med nåt jobb utanför en skola. Han fick henne att skjutsa han till en mack, och låna pengar så att han fick en bensindunk. Sen var det bara för mig att swisha över pengar till henne. Under tiden så kom min räddning, och jag fick låna 300 kr av henne. Så jag kom hem till slut. Undrar hur det hade blivit om det hade blivit soppatorsk lite tidigare, när han var på väg från stora parkeringen till baksidan där jag var. Där hade jag stått och väntat, han hade stått nån annanstans, utan telefon så han hade inte kunnat meddela mig.

 

Hundarna blev överlyckliga när jag kom hem. Dom skulle klättra på mig allihopa. Jag låg i sängen, så skulle alla ligga på mig. Nu börjar man känna sig som en människa igen. Nyduschad, fått mat i mig, och sitter här på soffan en stund innan det är dags och lägga sig. 

 

Om 3 veckor skall jag till Falun igen. Då skall stygnen tas bort, och sen skall jag få en annan sorts ortos. En som jag kan börja böja benet lite med. Jag skall få böja på benet lite i taget. När jag sa åt läkaren att nåt springa i sommar lär det väl inte bli. Då sa han att det är inte säkert, att det är långt kvar till sommaren. Ja, vi får väl se vad som händer. Men jag tänker följa exakt allt som dom säger att jag skall göra, för att bli bra så fort som möjligt. Nu i början får jag göra sånt som att vicka på fötterna när jag ligger. Trycka ner låret mot underlaget, så att jag anstränger muskeln på det viset. Men jag får absolut inte lyfta på benet, det blir för mycket ansträngning. Sen får jag ju göra nåt jätteroligt i 8 dagar, eller en har jag ju fixat redan. Jag som har sprutskräck, skall sticka mig själv återigen. Jaja, man har ju provat på det förr. Denna nål var väldigt fin så det kändes inte ens när man stack. Det var bara känslan när man skulle ha den att gå genom skinnet som kändes lite obehaglig. Skall ta denna spruta för att motverka blodproppar efter op.

Presentation

Fråga mig

15 besvarade frågor

Chat

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2018
>>>

Translator

Tidigare år

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Banners

Hundsidor

Målarbodens blommor

Länkar

Recept

Grafikgrupper

Väder

Sök i bloggen

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Colliekompisarna med Blogkeen
Följ Colliekompisarna med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se