Colliekompisarna

Alla inlägg under januari 2019

Av Marru - 18 januari 2019 13:50

Igår var det dags för den efterlängtade dagen. Operation nr 2 för att få fast lårmuskeln. Den här gången så försov jag mig inte alla fall. Hade packat en ryggsäck, hade med mig ifall att jag skulle behöva vara kvar över natten. Vilket jag tack och lov inte behövde. Maken och jag hade diskussioner vilken bil vi skulle ta till Falun. Han ville ta sin skåpbil. Jag ville att vi skulle ta min. Det blev skåpbil. Men jag gick in i den med hjälp av trappan vi har till husbilen. Det gick lättare och ta sig ur den i Falun.

 

Skulle vara där kl 8, så vi var ute i god tid. Blev anvisad en säng. Fick byta om till dom moderiktiga kläderna inför en operation   . Läkaren var och berättade vad han tänkte göra. Muskeln var ju lite för kort. Så den skulle han förlänga. Sen skulle han sätta fast den med metallklammer. Kl var då ca 9, och jag hade fortfarande inte fått den där nålen för droppet. Jag verkligen hatar den. När allt är över så brukar jag tjata om när dom skall ta bort den. Ibland är det så att jag nästan får panik, och vill slita bort den. Efter läkaren kom sköterskan, och jag tänkte att jaha, nu kommer den. Men nej, inte än heller. Däremot så berättade hon lite allmänt om op, och att jag skulle in mellan 10 - 10.30 Men hon kom tillbaka efter ca 10 minuter och sa att dom hade ringt från op och jag skulle in. Förra gången skulle jag ju vara i Falun kl 7, men kom inte in förrän kl 13. Så igår var dom snabba. Men det är ju så det är. Dom kan ju inte planera helt vad som händer och sker. 

 

På op var det en jättetrevlig manlig narkossköterska som tog hand om mig. Vi pratade om hundar och agility. För det hade han sett i mina papper att jag håller på med och att jag saknar det. Först efter det så kom den där nålen i armvecket. Sen fick jag börja andas in syre, och somna. Dom sa att jag skulle tänka på nåt roligt före, så skulle jag drömma om det. Undrar om jag gjorde det? Vaknade igen strax efter kl 13. Kände mig lite vimsig, men annars ganska ok. Den här gången slapp jag ju den där obehagliga ryggmärgsbedövningen. Den var väl egentligen inte så farlig. Det gjorde ju inte speciellt on när man fick den. Men själva obehaget kom ju när hela underlivet försvann. Plus att det dröjde ganska länge efteråt innan man fick tillbaka känsel i fötterna så man kunde gå. Fick hjälp med ett besök på toa, och strax efter det så fick jag komma till rummet igen.

 

Efter en stund så kom läkaren igen, och berättade vad han gjort. Om jag nu förstått allt rätt i mitt flummiga tillstånd, så förlängdes muskeln precis som han sa. Han hade visst borrat hål i knäskålen, och bundit fast senan i hålen   . Låter lite konstigt, men det var så jag förstod det. Nu är allt helt annorlunda mot vad det var förut. Förut fick jag 3 övningar jag skulle göra. Nu fick jag inget sånt. Det enda jag skall göra är att öppna ortosen ett par gånger om dan, och lyfta på knät lite med händerna. Jag får absolut inte belasta muskeln, utan alla lyft måste ske med hjälp av händerna eller andra benet. Men jag får belasta benet och gå. Förra gången skulle ta sprutor i över en vecka. Inget sånt. Jag tom frågade ifall jag inte behövde ta sprutor. Nej, det tyckte han inte. Jag var ju frisk i övrigt, dessutom så kunde jag röra på mig så att jag hade ordentlig blodcirkulation. Så jag försöka se till att gå mellan varven, att jag inte sitter för länge åt gången. Det blir ju ut och in  med hundarna med jämna mellanrum. Eller så ligger jag och läser en stund, och rör fötterna lite då och då. Men det är väl det att man sitter för länge som är värst. 

 

En stund efter läkaren så kommer sköterskan och tar bort nålen. Oj, blir jag av med den redan sa jag. I normala fall får jag tjata om dom inte skall ta bort den snart   . Kände mig lite illamående, så jag sa det. Så då fick jag 2 tabletter mot illamående, och 2 mot smärta. Sa också att jag gärna ville ha en sjuktransport hem, för det var så bökigt och ta sig i personbil förra gången. Hon kunde ju inte garantera ifall det skulle bli en personbil, eller en stor bil. Men hon beställde en bil alla fall. Den skulle hämta mig 18.30. 

 

Strax innan bilen skulle hämta sig började jag klä på mig. Under tiden började sköterskan städa av en säng bredvid min. Jösses, vad det luktade om det. Kände att nu börjar jag må illa riktigt ordentligt. Jag var tvungen och lägga mig på sängen och svälja flera gånger för att jag inte skulle spy. Sa till sköterskan att jag började må illa pga lukten. Så hon hämtade nya tabletter mot illamående. I den vevan kom chauffören för att hämta mig med rullstol. Så klart så hade han en personbil, en Ford. Han skulle också hämta en kvinna från akuten. Vilket sammanträffande det var. Det var samma kvinna som tog över mammas lägenhet. Hon var och tittade på lägenheten när jag var där och städade. Innan han åkte iväg från akuten så kom han på att det var varmt i bilen. Så han tog av sig jackan och slängde in den i bagaget. Där började problemen. Luckan gick inte igen. Han ringde till bokningscentralen och sa att han behövde en ny bil. Hon på centralen undrade om han inte kunde köra med den alla fall. Kan ju inte köra över 6 mil med folk i bilen och öppen bagagelucka sa han. Ja, hon skulle väl ringa då. Men det hände inget. Så han ringde till sin arbetsgivare och frågade vad han skulle göra. Jag tänkte bara på, skall jag behöva krångla en extra gång med att ta mig i och ur en bil igen. Vi fick åka till garaget. Där fick vi då byta både bil och chaufför. Den här gången blev det en stor bil. Då började jag fundera på nästa problem. Våran backe, hur skulle han ta sig uppför den. Vet ju från mammas tid att dom hade problem med backen. Han tog sig nästan upp. Så vi fick hoppas att bilen stod kvar och inte började glida, och han hjälpte mig ur, och upp på plan mark.

 

Det var verkligen skönt att komma hem samma dag. Jag har inte alls mått likadant som förra gången. Förra gången så hade jag ju lite problem med att det snurrade till i huvudet, när jag skulle lägga mig eller vred på huvudet lite hastigt. Inget sånt den här gången. Nu får vi hoppas att slutresultatet blir bra. 

Av Marru - 6 januari 2019 21:49

Idag är det precis 1 år sen den förhatliga dagen som jag aldrig kommer att glömma, och som jag aldrig hoppas behöva återuppleva. Sista dagen jag sprang, dagen då jag ramlade och lårmuskeln lossnade från sitt fäste. 

 

Men det har ju inte bara varit elände den 6/1. Det datumet, 6/1-80 föddes min första collie. Tänk det är snart 40 år sen jag köpte min första collie. Precis, JAG köpte. Fast resten av den ekonomiska biten fick mina föräldrar stå för sen   . Dom har alltid sagt att när vi bor i eget så skall vi ha hund. Jag hade nånstans fått syn collie, men jag tror inte det var filmen. Vet att jag hade en massa kort med collie på. Om intresset kom därifrån. Mina föräldrar var inte heller svårövertalade på den fronten. Vem vill inte ha en collie??? Är ju den bästa rasen som finns. Jag fick ju jobba lite för att få köpa han. Vi hade precis fått köpa den här tomten där vi bor nu. Vi hade haft en hel del husförsäljare hos oss med sina kataloger. Men vi fastnade till slut för Gullringens hus. Vilket för övrigt 2 till av våra grannar hade gjort. Exakt likadant hus. Med tiden kom det ju en massa papper som behövde översättas. Så mycket svenska kunde dom ju inte, så jag fick hjälpa till där lite. Sen fick jag äntligen köpa in första collie. I maj 1980 råkade vi få syn på en annons i tidningen på en collievalp. Så vi åkte till Saxdalen, och han följde med oss hem. Det var en hund som man aldrig kommer att få uppleva. Fast så har det ju varit med alla våra hundar. Alla är ju unika på sitt sätt. Lassi, utan E som vi döpte han till. Vi hade inget staket runt tomten. Han stack nästan aldrig från tomten. Det hände faktiskt bara 2 ggr. En gång gick han till grannen där han brukade vara när mina föräldrar jobbade, och jag bodde inte kvar hemma. Han ville väl ha korv eller nåt så han knallade dit. Andra gången så följde han efter pappa som hade gått över till en annan granne. Annars så låg han alltid på framsidan och tittade ut över gatan.

 

Rådjuren brydde han sig inte heller om. Mina föräldrar brukade släppa ut han på baksidan för en sista pinkvända. Han gick själv ut till skogen och pinkade och kom tillbaka när han var klar. En gång så kom han gående med 4 rådjur efter sig. Han stannade till och tittade på dom, "jaha skall ni också med". Sen fortsatte han och gå in igen. 

 

Tränade lite lydnad med han för skojs skull. Men var aldrig med i nån klubb, förutom på collieklubben. Dom hade några träffar i Borlänge som vi var med på. Han blev 12 år och 7 månader. Det var en dag han vägrade och resa på sig. Mamma hade varit på en promenad med han dagen innan. Men så dagen efter så vägrade han resa på sig. Vi åkte med han till Falun och han fick vara där i några dagar. Dom kunde inte hitta nåt fel på han. Veterinären där sa, att collie kan ibland göra så. När dom inte vill vara med längre så vägrar dom resa på sig. Han verkade ju inte speciellt krasslig här hemma före det. Det var väl bara trapporna som han tyckte var lite jobbiga. 

 

Jag hoppas att kommande 6/1 skall bli mer positiva än förra årets. Ja, i år har vi idag installerat ny kyl och frys. Så lite positivt var det ju. Fast kanske inte ekonomiskt   .

Presentation

Fråga mig

16 besvarade frågor

Chat

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2019 >>>

Translator

Tidigare år

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Banners

Hundsidor

Målarbodens blommor

Länkar

Recept

Väder

Sök i bloggen

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards