Idag är det precis 1 år sen den förhatliga dagen som jag aldrig kommer att glömma, och som jag aldrig hoppas behöva återuppleva. Sista dagen jag sprang, dagen då jag ramlade och lårmuskeln lossnade från sitt fäste. 

Men det har ju inte bara varit elände den 6/1. Det datumet, 6/1-80 föddes min första collie. Tänk det är snart 40 år sen jag köpte min första collie. Precis, JAG köpte. Fast resten av den ekonomiska biten fick mina föräldrar stå för sen   . Dom har alltid sagt att när vi bor i eget så skall vi ha hund. Jag hade nånstans fått syn collie, men jag tror inte det var filmen. Vet att jag hade en massa kort med collie på. Om intresset kom därifrån. Mina föräldrar var inte heller svårövertalade på den fronten. Vem vill inte ha en collie??? Är ju den bästa rasen som finns. Jag fick ju jobba lite för att få köpa han. Vi hade precis fått köpa den här tomten där vi bor nu. Vi hade haft en hel del husförsäljare hos oss med sina kataloger. Men vi fastnade till slut för Gullringens hus. Vilket för övrigt 2 till av våra grannar hade gjort. Exakt likadant hus. Med tiden kom det ju en massa papper som behövde översättas. Så mycket svenska kunde dom ju inte, så jag fick hjälpa till där lite. Sen fick jag äntligen köpa in första collie. I maj 1980 råkade vi få syn på en annons i tidningen på en collievalp. Så vi åkte till Saxdalen, och han följde med oss hem. Det var en hund som man aldrig kommer att få uppleva. Fast så har det ju varit med alla våra hundar. Alla är ju unika på sitt sätt. Lassi, utan E som vi döpte han till. Vi hade inget staket runt tomten. Han stack nästan aldrig från tomten. Det hände faktiskt bara 2 ggr. En gång gick han till grannen där han brukade vara när mina föräldrar jobbade, och jag bodde inte kvar hemma. Han ville väl ha korv eller nåt så han knallade dit. Andra gången så följde han efter pappa som hade gått över till en annan granne. Annars så låg han alltid på framsidan och tittade ut över gatan.

Rådjuren brydde han sig inte heller om. Mina föräldrar brukade släppa ut han på baksidan för en sista pinkvända. Han gick själv ut till skogen och pinkade och kom tillbaka när han var klar. En gång så kom han gående med 4 rådjur efter sig. Han stannade till och tittade på dom, "jaha skall ni också med". Sen fortsatte han och gå in igen. 

Tränade lite lydnad med han för skojs skull. Men var aldrig med i nån klubb, förutom på collieklubben. Dom hade några träffar i Borlänge som vi var med på. Han blev 12 år och 7 månader. Det var en dag han vägrade och resa på sig. Mamma hade varit på en promenad med han dagen innan. Men så dagen efter så vägrade han resa på sig. Vi åkte med han till Falun och han fick vara där i några dagar. Dom kunde inte hitta nåt fel på han. Veterinären där sa, att collie kan ibland göra så. När dom inte vill vara med längre så vägrar dom resa på sig. Han verkade ju inte speciellt krasslig här hemma före det. Det var väl bara trapporna som han tyckte var lite jobbiga. 

Jag hoppas att kommande 6/1 skall bli mer positiva än förra årets. Ja, i år har vi idag installerat ny kyl och frys. Så lite positivt var det ju. Fast kanske inte ekonomiskt   .

Det här är året jag verkligen inte vill återuppliva i nåt sammanhang, nånsin. Hoppas på ett bättre 2019. Det började den 6 januari. Jeri och jag var på årets första officiella agilitytävling. Vi hade sprungit ett lopp, men jag hade kört försiktigt med han eftersom vi har lite problem med balansen. Istället för RC= running contact så kör han FC=flying collie. Vi fick en massa tidsfel på det loppet, men han tog alla fall kontaktfältet. Jag hade planerat hur jag skulle göra under nästa lopp. Men det blev inget nästa lopp för oss   . Istället blev det en tur till akuten i Avesta. Mellan loppen var jag till toaletterna som är en bit bort. På väg tillbaka därifrån, så ramlar jag omkull på parkeringen. Böjer benet bakåt med sån kraft att lårmuskeln lossnar från sitt fäste. Ja, efter det så var det slutsprunget. 

Turerna har varit många efter det. Operation, rehabilitering där det önskade resultatet uteblev. Jag har ända sen i somras bett om remiss till magnetröntgen. Men det behövdes inte för allt var som det skulle. Ingen kunde säga varför dom sista 10% inte kom igång, men allt var som det skulle. Till slut så träffade jag en läkare på vårdcentralen här hemma som sa direkt "så klart skall du ha en remiss till magnetröntgen" . Ja, resultatet var ju inte nå vidare muntert. Men nu hoppas vi på att jag får operation snart, och det lyckas denna gång. 

Annars så har jag tävlat lite rallylydnad med Viiru i år. Anmälde han till Sura när han var 10 månader och 1 dag. Det är då man får börja tävla. Första banan var det ju så klart spring på, så det blev som det blev. Men nästa bana var utan spring, och han fixade sitt första kvalificerande resultat med 95 poäng. Sen var vi nere på collie SM, men där blev han lite störd av nån som gick förbi med en labrador. Lite fundersam på om den hunden löpte eller nåt. För han tappade fokus helt. Men nästa tävling var i Falun, och där hade vi åter turen med oss. Ingen spring på nån av banorna. Så där blev det återigen kvalificerande resultat med 86 o 87 poäng. Så han fick sin första titel där. Sen resten av tävlingarna blev det bara blahablaha. Antagligen så kom han i sin första trotsålder. 

Jag har försökt tävla lite agility med Jeri, mest inofficiella och så hemmaklubbens officiella. Ja, det går ju som det går när jag inte kan springa. Men huvudsaken är att Jeri får vara ute på banan och ha roligt. Han är riktigt duktig alla fall. 

Så nu lever jag helt på hoppet att operationen skall lyckas och att jag skall kunna springa nästa vinter. Dessutom så blir ju Viiru agilitymyndig i februari. Jag vill ju komma igång och träna ordentligt med han också. 

I lördags så var jag och en klubbkompis till Hälleskogsbrännan. Jag har länge velat åka dit, men det har inte blivit av. Tänkt på det flera gånger när jag åkt mot Sala. Vi hade bestämt att vi skulle åka på lördagen, men jag hade lite förträngt det. Eller trodde väl egentligen att det var nog nästa lördag. Men det var så fint vänder hemma på morgonen, så det var en perfekt dag för en sån tripp. Men tyvärr så hade vi vädret lite emot oss. Molnen hopade ihop sig ju närmare vi kom. Vi trodde att vi skulle nog vara ganska ensamma där. Vad förvånade vi blev när det fanns en stor parkering är, och en massa bilar. 

Det var väldigt fint där. Det fanns en byggnad med toaletter vid parkeringen. Sen en bit därifrån fanns det en till byggnad där det fanns en toa. Man kunde gå uppför trapporna där och titta på utsikten. De hade en eldstad där. Sen hade dom gjort promenadramper så man kunde gå till ett utsiktstorn. Jag staplade mig väl upp dit sakta men säkert. 

Lite bilder från brännan. Skall nog åka dit en gång till på våren.

Äntligen så kom jag ihåg den, EFIT-dagen. Fast det var nära att jag glömde den igen. Missade första timmen   .

Men vi börjar alla fall kl 10. Vi gick en längre promenad på morgonen.

Kl 11 ca var vi hemma igen.

Kl 12. Clara står och funderar om hon vill in eller inte.

Kl 13. Var till affären och upptäcker att hade inte med mig inköpslistan. Var väl inte konstigt för den låg på golvet. Bonusbild, i fortsättning blir det till och skriva på tavlan på kylskåpet och ta ett kort på den. Kommer alla fall inte ramla bort.

Kl 14. Tog jag med mig hanarna till idrottsplatsen och tränade lite lydnad med dom.

Kl 15. Så planterade jag äntligen mina tulpanlökar. Få se hur länge dom får vara kvar. Vi slipper ju alla fall rådjuren. Men vi har grävande hundar. Bonusbild på hur tulpanerna skall se ut i vår.

Kl 16. Blev det dags och träna lite på durspelet.

Kl 17. Maken började en garderobsrensning. Jag hade ju också ett par jeans jag ville bli av. Ni kanske kan gissa varför. Svarta jeans och en hel del ljusa hundar. Tror inte jag behöver skriva mer om det   . Så dom fick åka till loppiset.

Kl 18. Jacki har lagt sig bredvid mig på soffan. 

Kl 19. Nu har dom bytt plats, så ligger Viiru bredvid mig istället.

 Kl 20. Sitter och ritar rallylydnadsbanor. Bild på banan visas inte, för man vet aldrig ifall nån som tänker tävla kanske skulle kunna få syn på den. Den är hemlig i några veckor till   

Ja, det var allt för denna gång.

Som vanligt så glömde jag bort att det var EFIT-dag idag. Kom ihåg det igår, och kom på det senare på dagen idag. Men det var helt bortglömt under början av dagen. Men det blev ju lite bilder alla fall idag. Mest bilder blev det på mina klubbkompisars hundar. Men dom visar jag inte här. Idag fick Lizzie också följa med på träningen. 

Jeri har blivit jätteduktig. Vad roligt det vore om vi fixade det på tävlingen i helgen. Ja, jag kan ju fortfarande inte springa. Men idag tex, så sprang Jeri in i slalom och på första försöket kom han till näst sista porten innan han gick ur. Då var jag långt bakom. Andra gången gick det betydligt bättre. Men annars så springer han på när jag ropar hopp och visar med handen. Idag tog han tom kontaktfälten på balansen, fast jag inte var bredvid. Utan ropade bara ner. Han är så duktig min kille. Skall bli spännande och se vad som händer när jag kan, om jag kan springa nån gång.

En klubbkompis fick springa med Viiru. Först ville han bara springa till mig. Men sen gav jag klubbkompisen leksaken, och då var han med mer på noterna. Fast jag fick säga till henne att släpp inte leksaken, för annars ser vi inte den på ett tag   . 

Lizzie fick också springa lite. När vi kört lite agility och ställt undan allt, så tränade jag lite rallylydnad med Jeri och Lizzie. Jag hade ju lagt ett litet spår åt Viiru i skogen nedanför klubbstugan. Det är så fin mark där. Synd bara att just det området är så litet. Så innan vi åkte hem så gick vi spåret, Viiru och jag. 

Under tiden vi var i skogen så hade Lizzie ett eget litet kalas i bilen. Jag hade ju ställt en kasse i framsätet. Jag bakade ju såna här så kallade kärleksmums igår. Så jag tog med mig till fika på träningen idag. Tror det var 3 kvar i lådan. Just det VAR. Dom tog Lizzie hand om under tiden vi var i skogen. Plus att det rök en hel del belöningsgodis också. Med andra ord, om jag behöver gå på toa inatt, så gäller det se vart man sätter fötterna. Brukar ju alltid när jag tränar i normala fall ställa träningsväskan utanför när Lizzie är med. Men nu skulle vi ju bara en snabbis in i skogen, så jag hade inte en tanke på att ställa ut kassen. 

Spåret då. Först var han lite konfunderad, stod jättelänge och nosade på en fläck. Undrar vad han tänkte där. Sen började han sakta gå framåt lite försiktigt. Största problemet i dagsläget är att det skall pinkas överallt. Han är värre på det än vad Jeri var i början.

Efter träningen var det dags och åka till Borlänge och spela tillsammans med bästa durspelsgänget. Det är så roligt och spela tillsammans med andra, och nu har vi nåt att se fram emot också.

Idag så har jag varit ute på äventyr med killarna. Jeri fick gå ett blodspår, och Viiru fick träna lite budföring och inkallning. Sen fick han ju busa lite med brorsorna. Man har tur som har en så snäll uppfödare som ställer upp för en. Vi var till samma ställe vi var förra gången. Där finns det ganska bra skog och inga backar. Visserligen så hade vi väl inte vädret med oss idag. Men trots det så jobbade han på bra. Det var lite i mitten han tappade bort sig. Men nu har han ju inte fått spåra så mycket på sista tiden pga mitt knä. Har ju inte riktigt sån skog här i närheten. Fast uppfödaren hade tänkt på mitt knä när hon la spåret, så var inte Jeri riktigt överens med henne om vart det skulle gå. Men bara jag tittar hur det ser ut på marken och tänker mig för vad jag gör först med vilket ben så går det bra. Så det gick ganska hyfsat och gå i skogen. Sen att jag höll på att dratta på näsan på Willys parkering i Sala är ju en annan femma. 

Vi hade med oss en till som har hund från Gatefields. Henne har inte Viiru träffat sen han blev stor. Tror möjligen att han sett henne när han var valp. Så vi körde lite budföring mellan oss. När Viiru väl upptäckt att hon har ju faktiskt godis så var det inga problem att springa till henne. 

Efter det så tog vi en promenad. Brorsorna fick springa lösa. Jeri och dom andra äldre hanarna fick gå kopplade. Dom fick lite backträning också. 

Imorgon tar jag husbilen och Lizzie och åker till klubben. Vi har agilitytävlingar i helgen. Jag skall vara tävlingsledare. Så då passar jag på och tar med mig Lizzie. Även fast hon inte får göra nåt så kommer hon vara glad över att få tillbringa tid ensam med mig. Men vi kan säkert träna lite rallylydnad på kvällen. 

Vilken lång vinter, vår och sommar det har varit. Det är ju över 8 månader sen jag ramlat. 8 långa månader utan agility. Vilka stora planer man hade. Skulle åka till Härnösand och tävla och en massa andra ställen och inget blev som det skulle. Jag har ju alla fall försökt träna med Jeri. Ibland har nån klubbkompis fått ta och springa en vända med han så att han får göra ordentligt också. 

Men idag var det agility DM, och jag kände att nu vill jag äntligen göra nåt tillsammans med han. Så vi åkte till Västerås, och jag bestämde att det får gå som det går. Att han får springa och ha roligt. Vi började med agilityklass, och när jag gick banvandringen så kände jag att det här kommer nog gå. Det var före gungan jag var lite osäker på hur jag skulle göra. Vi var först ut. Han gjorde en tjuvstart, men det gick bra ändå. Fast jag hann inte riktigt placera mig där jag ville för i början var det ett hinder som skulle tas från andra sidan. Fast egentligen så var den på en ganska bra linje. Fast Jeri brukar ibland vara ganska bra på och hitta sina egna linjer. Han var på väg och hoppa från fel håll, men jag fick hejd på han. Sen fick han en femma på balansen, så klart. Men annars så gick det bra. Sen kom vi till hoppet före gungan och jag bestämde mig för ett blindbyte. Skulle provat på ett bakombyte så hade vi kanske klarat oss. Men nu blev det ett blindbyte, och eftersom jag bara går så hade jag ju ryggen mot han när han hoppat över hindret. Så han drog ju vidare till nästa hopphinder istället för mot gungan. Efter det hade det inte varit många hinder kvar. Men jag fick alla fall känslan att det här var ju inte helt hopplöst, trots att jag inte kan springa.

Sen blev det hoppklass och vi hade fått startnummer 3. Denna bana kändes inte helt hopplös. Det var bara ett ställe på slutet där ett hinder skulle tas från fel håll. Den här gången blev det ingen tjuvstart för nu hade han istället klistrat nosen i backen. Men jag fick igång han till slut   . Tack vare att han är ganska säker på slalomingångar så kunde jag gå ifrån lite så att jag inte kom för långt efter. Sen kom vi ju till det där stället där han skulle ta hindret från fel håll. Han var på väg och hoppa från andra hållet, men jag sa åt han att han skulle stanna. Vilken snäll hund jag har som gör det   . Så jag kom lite närmare hoppet och visade han runt. Sen var det ju bara för oss och ta oss i mål. Så vi tog oss runt på en bana och fick ett resultat. Bara 12 sekunders tidsfel trots att jag bara gick. Sen gick det ju åt några sekunder där vid hoppat jag stoppade han. 

Jag har ju fått börja tänka på lite annorlunda vis nu när jag inte kan springa. Jag försöker på banvandring tänka mycket på hur jag skall placera mig för att hinna med så mycket som möjligt. Det var så roligt och vara ute på tävling med mina klubbkompisar igen. Har saknat det så mycket när vi alla sitter runt plan och hejar på varandra. På måndag skall jag till sjukgymnasten. Nu får det vara slut på velandet från deras sida. Nu skall det börja hända nånting.