Jag skrev ju för ett tag sen om collies skådelsspelartalanger, och Paula undrade om det verkligen var så. Jag kan ju berätta om min första collie.

Mina föräldrar hade alltid sagt att när vi bor i hus så köper vi en hund. Sen fick mina föräldrar en tomt i Smedjebacken, och det börjades planera för husbygge. Kommer ihåg att pappa hade fått en tjock lunta med papper från byggfirman, och han sa åt mig att om jag översätter dom åt han så kan vi åka och titta på hund. Sagt och gjort, vi sätter oss vid köksbordet, och jag börjar översätta papprena åt han så gott jag kan. När det var klart så började vi titta bland annonserna i Dalademokraten. En sak var ju säker, en collie skulle det vara. Vi hittade en collie i Saxdalen, så vi åkte till banken, jag tog ut mina sparpengar, 3000 kr. Det var vad en collie kostade på den tiden, alla fall i Saxdalen.

Vi bodde ju i hyreshuset under hans valptid, han var en 8-9 månader när vi kunde flytta in i huset. Första tiden så var det inte igengrävt runt huset, utan från andra våningen fick man gå ut över plankor. Men det var ingen problem eftersom det var ett souterränghus så man kunde ju gå in genom framdörren som vanligt. Men alla fall en dag så var mamma och hunden ute samtidigt, och mamma gick och bar på några plankor. Helt plöstligt gjorde hon en tvärvändning och smockade till hunden i huvudet med en planka.

Oj, vad ont han fick efter det. Han gick och kisade med ena ögat som om han fått en hård smäll. Så länge han trodde att vi tittade på, men när han trodde att vi inte gjorde det så gick han och tittade runt omkring som vanligt. Men så fort han upptäckte att vi tittade på han, så började han kisa med ögat igen, tills han trodde att det var fritt fram igen.

Sen har vi ju en annan skådesspelare här hemma nu. Micki, han gick och haltade i vintras, och vi började hålla ett öga på han, ifall vi skulle bli tvungna att åka till vet med han. Men sen upptäckte vi att när det var nåt kul på gång så gick han ju som vanligt. Sen började han halta igen när det passade han.

Idag har vi varit till Norberg på en träningstävling. Det var en träning under tävlingsliknande former. Fredrik hade byggt väldigt knepiga men roliga banor idag. Det är ju vid såna här tillfällen man skall prova på en massa olika handlingssätt.

Fast till våran otur så var inte gungan med, den som jag hoppats på mest. Jag vill gärna träna gungan mitt i en bana. Nu har ju Lizzie fått för sig att hon skall ha belöning direkt efter gungan, för hon har gått på den ganska lätt dom sista gångerna. Men hon vägrar och fortsätta om hon inte får en belöning först   .

I andra agilityloppet fick hon raketbränsle i rumpan. Det var en raksträcka i början, sen var det lite strul vid ett hopphinder, jag skulle ha henne på andra sidan för att hon skulle hoppa över till min sida, jag skulle göra ett sk framförbyte där. Men det var lite strul, antagligen stod jag lite fel. Sen var det A-hindret, en tunnel och hopphinder efter det. När hon var på väg ner från A-hindret så hände det nånting, hon sköt iväg med en j-a fart. Jag blev nästan stående där ett tag, sen upptäckte jag att nu jäklar blir det och springa av här om jag skall hinna med i hennes takt. Det har hänt några gånger förut, men oftast när hon varit inne i en tunnel, då brukar hon komma ut ur den som en raket, och jag blir stående och funderar vad som hände .

Nåt som var mindre roligt var att jag upptäckte att hon har börjat löpa idag. Maken sa igår att det är nån som löper för det var en blodfläck på hans lakan. Jag tittade på Lizzie men jag såg inget igår. Idag var det blodfläckar på golvet så jag tog en titt igen, och idag såg jag att hon har börjat och löpa. Det var ju på tiden, det är ju 10 månader sen sist. Fast hon kunde ju ha valt ett bättre tillfälle, tex juni . Nu missar vi tävlingen i Västerås nästa helg, troligen också tävlingen i Gävle veckan efter. Gissa vem som kommer sitta här och tugga på naglarna i abstinens .