Idag var dagen när det var dags och säga adjö till Farina. Denna underbara tuffa tjej som varit hos oss i 12 år. Ja, Farina var över 2 år när hon kom till oss. Det var maken som tyckte vi skulle skaffa en till innan Micki blev 3 år. Eftersom Micki var kastrerad så kunde vi ta en tik, och jag ville inte ha nån valp. Så när maken ringde till uppfödaren och frågade om hon visste om nån hund som skulle placeras om, så hade hon Farina. Så då blev det så att vi åkte till Arbrå för att hämta henne till oss.

Från början var det tänkt att vi skulle ha henne på foder, och hon skulle få några valpkullar. Men tyvärr så var inte hennes höfter tillräckligt bra för det. Det var synd att hon inte fick bli mamma. 

Micki och Farina kom bra överens på en gång, och de älskade och leka med varandra. Farina ställdes ut några gånger också, och hon fick ett CERT. Men eftersom hon hade så dåliga höfter så blev det inte så mycket mer på den fronten. Maken började på en agilitykurs med henne 2004. Men han vågade inte tävla med henne. Det fick jag göra. Men det blev inte så mycket. Det var lite svårare att hitta tävlingar då än nu. Men han tävlade med henne på KM i Ludvika en gång och de kom tvåa. Farinas bästa placering på en officiell tävling var i Mora där hon kom på fjärde plats, och med bara nån hundradel i tidsfel. 

Farina var alltid glad och pigg på bus. Tom när hon var gammal så kunde hon försöka ta snubbelben på en när man var ute och gick. Alltså hon stoppade framtassen mellan benen och försökte med krokben. Hon hoppade och nafsade i baken. När vi tränade hemma så brukade hon och jag sitta på trappan efteråt och bara gosa. Det tyckte hon om. Det var vår tid, när vi bara satt där och jag höll om henne. 

Så idag så hade jag tid åt henne. På morgonen släppte jag ut alla 4 på baksidan som vanligt, och de sprang där och busade. När jag skulle ta in dom igen, kom Farina springande och såg så glad ut. Då vart jag lite tveksam. Har vi tagit rätt beslut, hon kanske kunde hänga med lite till. Men det var lite varmare idag, så då var hon inte lika stel. Hon tvekar väldigt mycket när hon skall nerför trappan tex. Verkar som hon tycker det är obehagligt, men hon tar sig ner. Hon gick upp själv också. Men ibland så kunde hon skutta som en hare för dom sista trappstegen. Ibland så hände det att hon snubblade till. Hörseln var det också lite si och så med. Ibland så kunde hon stå ute och bara stirra rätt ut. Precis som om hon inte fattade nånting Sen helt plötsligt så var det precis som om hon vaknade till. Pratade med veterinären idag om att hon har blivit så mager. Då sa hon att det kunde vara så att hennes inre organ har gett upp. För hon åt precis lika så mycket som Lizzie och Clara, och dom är då inte magra. 

Så vi åkte lite tidigare, för vi skulle in en sväng till mamma så att hon fick säga adjö till Farina. Sen åkte vi till Ludvika. Jag försökte vänta tills det blev tomt i reception, men det var fullt med folk hela tiden och ingen verkade komma ut. Så till slut hade jag samlat mig tillräckligt för att gå in. När vi kommer in så säger en gammal dam som satt där "här kommer en riktig lady" . Precis när vi skulle gå in på rummet så frågar hon "vad är det för fel på henne" . Jag var inte på prathumör, så jag snäste bara åt henne "hon är gammal". Sen gick jag. 

VILA I FRID FARINA! Farina skulle fyllt 14 år den 13 februari.