Så var det dags för en EFIT-dag igen. Otroligt att jag kom ihåg det, och att det var en dag då det händer lite alla fall. Börjar direkt på morgonen.

Kl 9.

Morgonen var ju inte så munter när man tittade ut. Fast det hade ju kunnat vara värre. Med tanke på hur det vräkte ner sent på kvällen, så trodde jag det skulle ha kommit mycket mer snö. Trist när gångvägarna var bara.

Kl 10.

Dags för promenad med dogsen. En av nackdelarna med snön är att man inte ser om det är is under snön där man går.

Kl 11.

Hemma igen efter promenaden.

Kl 12.

Dags för mat. Eftersom tikarna löper, så får två äta först och sen ut. Sen får nästa par äta. Sen är det dags och växla par ute. Lite stressigt för snart är det dags och åka. Så blir ingen bild kl 13.

Kl 14.

Framme i Björbo, och väntar på att revyn skall starta.

Kl 15.

Hälften av en två timmar lång show kvar. De har såna otroliga röster det där gänget. Skulle kunna lyssna på dem hur länge som helst nästan.

Kl 16.

Dags för finalen.

Kl 17.

Det blev kö ut från revyn, och så fick man stå vid garderoben och vänta på sina jackor. Så klockan hann ju bli nästan 17 innan man kom till Fänforsen, och mat. Vi brukar alltid efter revyn åka till Fänforsen och äta.

Kl 18.

Hemma igen. Vad skall en agilitynörd ha framför huset om inte en agilitygunga.

Kl 19.

Kollar lite hur det gått för mina klubbkompisar på agilitytävling.

Kl 20.

Sitter och tittar på tv en stund, och stickar.

Kl 21.

Tjejerna vilar upp.

Kl 22.

Vilken tur jag har. En konsert på Finlands TV.

#ettfotoitimmen

Nu är det verkligen länge sedan jag kom ihåg en EFIT-dag. Fast det har ju inte blivit mycket bloggat heller dom sista åren. 6 inlägg förra året, och 1 året före. Men nu skall jag försöka hålla i det. Kanske inte varje dag, eller varje vecka. Men minst en gång varje månad. Så här kommer min EFIT-dag. Höll på och glömma den här gången också.

Kl 9. Utsikt från balkongen på morgonen. Ser ut att vara bra väglag för en promenad.

Kl 10. Backen ner till vägen är isfri. Vi har verkligen grusat på rejält. Nästan som om det var en grusväg.

Kl 11. Några har visst haft roligt nere vid badplatsen under veckan. Kan inte komma ihåg att dom där omklädningshytterna, eller vad man skall kalla dom för var trasiga förra veckan. Nu var de sönder båda två. Bonusbild på Chess som står på isen och funderar på vart sjön tagit vägen.

Kl 12. Bullerdalen bakom högstadiet. 

Kl 13. Vila efter långpromenad.

Kl 14. Sitter och planerar vad jag skall hitta på med en ny elev jag fått. 

Kl 15. Bakgården ser inte så munter ut nuförtiden. Just idag, dagen efter så ser den ännu värre ut. Bara is.

Kl 16. Lite frön jag köpte i fredags. Plus bestick som jag skall ha i bilen. Det är ingen höjdare och äta mjukglass med en träsked. Eller äta tonfisksallad med fingrara. Blir lite jobbigt med dressingen   . Det händer ibland att man saknar bestick.

Kl 17. Tränar lite på durspelet. Den andra saken fungerar mest som ett stort notställ nuförtiden.   

Kl 18. Mitt förråd med nagellack.

Kl 19. Rättar en berättelse som en av mina elever skrivit till dessa bilder.

Kl 20. Dags för kvällsmat, och sen ut för en kvällspink.

Då var det Vintercup igen. Alltid lika spännande på vintern. Var vågar man gå och rasta hundar. I torsdags såg jag att det var bäst och hålla sig på vägen när man skulle rasta hundar. Tur var väl det, för det hade ju kommit lite snö under natten som dolde den förrädiska isen. Vi får ju låna toaletter av orienteringsklubben som ligger ett par hundra meter bort från hallen. Vissa gånger får jag ta bilen till toaletterna. Men nu är det ju så mycket bilar i området pga skidåkarna. Idag var det is bitvis, just på de vägen där jag ramlade för 5 år sedan. Snötäcktet var ju så tunt att jag såg ju delvis vart isen var. Men jag känner att det är jättejobbigt att gå när jag inte har koll på vart det är is på grund av snö. Känns som jag har en stor boll i halsen, får svårt med andningen, känner paniken  stiger. Det är nog ingen som blir gladare än jag när denna helvetes vinter är över. 

Men till tävlingen, 2 hoppklasser. Ingen slalom men en massa hopphinder. Jättekul banor som vanligt. Första loppet så diskade Jeri sig. Förstår inte hur han kan vara så förbaskat envis. In i fel tunnelingång fast jag inte står i närheten av den, ropar hit, ropar hans namn. Men han bara travar på och dyker in. Det är inte första gången han gör det. Viiru var ju lite okontaktbar när vi skulle träna rallylydnad i torsdags.  Jag tror att Chess är på gång och börja löpa. Det har jag visserligen trott i flera veckor nu. Så jag tänkte att det blir nog inget vettigt av det här. Men han gick ju kanonbra. Han kom ju på femte plats, med tidsfel eftersom han skall vänta på mig, och vi drog ju på oss en vägran. 

Andra loppet så fick Chessan springa. Det gick ju inte fort. Hon blev diskad för att det tog för lång tid för henne. Viiru gjorde det jag förväntade av han redan i första loppet. Så vi diskade oss. Jeri tog sig runt med tidsfel. Men trots det kom han på tredje plats för det vara bara tre som tog sig i mål.

Då har ytterligare en vecka gått. Det har kommit lite snö och lite kyla, så det har blivit lite lättare och gå. Igår lördag så dömde jag årets första rallylydnadstävling. 2 ggr avancerad klass. Lite spännande var det nu när det är nya regler och nya moment. Jag börjar lite snällt med bara 2-3 av dom nya momenten, plus att jag passar på att utnyttja möjligheten att skippa hopphindret. Så jag hade hopp med på första banan, och andra banan utan. Första banan blev jag riktigt nöjd med. Den måste vi göra vid nån träning så man får prova den. Hade ett nytt frontmoment med, där föraren skall ställa sig framför hunden. Det var många gånger man satt där med andan i halsen och tänkte "hur skall hunden ta sig runt föraren där" när man tyckte att föraren hamnade nära skylthållaren.  Den andra trodde jag först att nu blev den för lätt för det blev så mycket vänsterhandling. Men den blev tydligen lagomt svår med dubbla backningar på slutet.

Igår kväll tittade jag på Stjärnorna på slottet. Det var Jon Henriks dag. Han har verkligen haft en tuff uppväxt. Det fick mig och tänka på när jag gick på tolkutbildningen i Örebro. Vi hade en same som gick utbildningen med oss. Han hade under sin uppväxt också haft jobbigt. Bla fick han inte bo hemma när han var liten. Han var tvingad och gå i finska skola fast han inte ville det. Han pratade en hel del om det. Jag brukade alltid åka hem på helgerna från Örebro. En måndag i november när jag kom till elevhemmet, gick jag på toa. När jag satt inne på toa så hörde jag två av mina kurskamrater prata utanför just om han den samiska killen. Det visade sig att han den helgen hade hängt sig nere i källaren på elevhemmet. Det var en städerska som hade hittat han. Det var en helg jag tror att nästan alla från vår utbildning hade åkt hem över helgen. Det var väldigt jobbigt. 16 november var det. Vi höll på med en överraskning till våran lärare, vi stickade en halsduk där alla hade stickat en liten snutt på ca 10 cm. Den samiska killen hade flera gånger frågat när det blir hans tur att sticka. Han hade stickat en remsa på några cm. Vi funderade efteråt vad vi skulle göra med den biten, om vi skulle lämna kvar de eller repa upp. Men vi kom fram till att han var ju verkligen angelägen och lämna sitt spår i halsduken på sitt vis. Så han hade nog planerat ett tag för sitt självmord. Han hade sitt rum bredvid mitt, och jag hade länge svårt att gå förbi hans dörr trots att han hade inte gjort det i rummet utan nere i källaren. Första veckan sov jag inte ens i mitt rum, utan nere hos min kompis som råkade hamna på samma utbildning trots att jag inte hade sett henne på säkert 6 år.

Idag var det verkligen fint promenadväder. Kallt och man hade bra fäste när man gick. Så idag blev det en långpromenad utan att man behövde vara rädd för att ramla. Nu när jag sitter här på kvällen och skriver det så är det -18 ute. 

Jag hatar verkligen den här vintern. Igår kväll så trodde jag att det skulle bli skapligt vid hallen i Norberg. Att det har smält undan så pass mycket att man kunde gå där utan större risk att ramla. Vad händer, jo det vräker ner snö under natten. Det hade kommit minst 10 cm nysnö. Det var ju visserligen inte halt och gå med hundarna när vi kom till Norberg på morgonen. Men innan vi åkte hem så skulle man behövt gummistövlar för att ta sig till bilen. 

Hur gick det på tävlingen då? Jag tänkte att med Viiru blir det ingenting för tjejerna är på väg in i löp. Att han har kopplat ifrån hjärnan helt. Efter lite nosande vid dom första hindren så satt han ju fart och sprang dit jag ville. Vid slalom missade han en pinne, men det struntade jag i och vi fortsatte som om inget hänt. Så vi diskade ju oss. Men med tanke på hur han var när vi väntade på våran tur så gick han kanonbra. Jeri fick vara med eftersom tjejerna är på väg in i löp. Så dom fick lite lugn och ro från killarna. Jag hade ju egentligen inte tänkt tävla med Jeri på vintern. Han kom på åttonde plats med tidsfel men noll hinderfel. Han är ju inte så snabb. Men så fyller han ju snart 10 år.

Hade ju turen att Viiru var den som fick springa först så behövde jag inte fundera på att ta rätt hund. Andra loppet gick lite bättre. Vi tog oss runt utan hinderfel men med tidsfel. Där kom Viiru på plats 9 och Jeri blev 12. Men i det tredje loppet så orkade inte Viirus hjärna hålla ihop längre. Men Jeri lunkade på och kom på nionde plats. 

Skall bli intressant vad det vi får väder nästa vecka. På lördag så har vi rallylydnadstävling, avancerad klass och jag skall döma första gången efter nya regler och moment börjat gälla. Sen helgen efter är det agility igen, Vintercupen.

I fredags så var jag till Dollar store i Borlänge. De har ju byggt nytt där. Passade på och besöka toan där. Dom har tagit det där med tillgängligt för barn ett steg längre än vad jag sett på andra ställen. Då har det varit 2 toalettstolar, varav den ena varit mindre för barn. Men på Dollar store hade de tom ett litet handfat för barn.

Idag har det gått 5 år sen mitt livs värsta dag. Det finns nog bara en dag som kan bli värre, och den behöver jag inte fundera över efteråt så mycket. För 5 år sedan var jag på agilitytävling med min äldsta hund. Jag var så nöjd efter första loppet för jag fick han och ta nedfarten på balansen. Jag hade planerat hur jag skulle göra nästa lopp. Det blev inget nästa lopp för oss   . Mellan loppen så var jag till toaletten som vi får låna av orienteringsklubben när vi har tävlingar. Så klart hade ju vädret varit som det alltid brukar, så det var halt. När jag kom från toaletten och skulle gå ner över parkeringe till hallen så kände jag helt plötsligt att fötterna försvann under mig, och jag fick mitt vänstra ben under mig. När jag skulle räta ut benet så skakade hela benet. Kunde knappt räta ut benet för det hoppade så mycket. Men till slut kom jag upp, och benet fortsatte och skaka. Var till akuten i Avesta. Det var inget benbrott. Däremot så ser man inte mjukdelsskador på röntgen. Det gick över en månad innan jag fick rätt diagnos. Muskeln hade släppt från sitt fäste. Innan det upptäcktes hann jag ramla ett antal gånger. Bla i trappan hemma. Tack och lov var jag nästan nere. Så den 28 februari opererades jag, och de sydde fast muskeln.

Men det började ju inte fungera. Sjukgymnasten på vc sa bara att allt är som det ska, men han kunde inte förstå varför det inte börjar fungera. I september sa han att jag aldrig kommer kunna springa, och då bröt jag ihop totalt. Agility hade varit en viktig del i mitt liv så länge, så jag kunde inte tänka mig ett liv utan agility. Så 17 januari 2019 var det dags för en ny operation. Resultatet blev inte mycket bättre. 

Kan idag inte springa, kan inte gå normalt i trappor, kan inte cykla, har svårt att gå i skogen. Tur att jag alla fall kan simma. Agility håller jag på med än idag. Men det är ju inte riktigt samma sak när man inte kan springa. Det var ju en del av grejen med agility, att springa tillsammans med sin hund. Viltspår har vi också hållt på med. Men det är så jobbigt när man hela tiden måste ha koll på vart man sätter fötterna plus att man måste spänna benet för annars ramlar jag ihop.

Jag cyklade ju mycket. Har cyklat Tjejtrampet, tror det blev 11 gånger innan det lades ner. Första gången var i Stockholm 1996. Då var Tjejtrampet ett av världens största cykeltävlingar för kvinnor men flera tusen startande. Men efter det började det krympa. Det gjordes ett försöka och flytta tävlingen till Västerås. Men till slut så tog det slut. Jag har försökt mig på och cykla några gånger. Men jag måste ju planera nog när jag skall stanna. Det går inte och stoppa helt plötsligt för då kommer benet vika sig och jag ramlar. Dessutom så måste jag komma upp på sadeln innan jag kan börja trampa. Det är en alldeles för omständig procedur med cykling, så det får vara för min del.

Jag har ju provat lite vallning med hundarna. Men det blir inget av det heller. Alltså, fårskocken är ju inte så omtänksam när den kommer mot en. Man blir helt manglad av dom. Så det får vi också stå över. 

Man får vara glad för det man kan göra fortfarande. 

Idag fick det bli rallylydnadsträning på dan. Men inriktning på de nya momenten i rallylydnad. Jeri var lite för mycket på hugget idag. Hade lite svårt att få han och hålla sig vid . Men vi har fått problem med bärandet. Jag har ju fått han och bära. Men i samband med sista tävlingen så började han krångla med det. Tror jag tränade lite för mycket på det innan vi skulle in på banan. Nu har ju själva momentet ändrats. Från sitt, ta föremål och sen bära det och jag skall ta den ur munnen under gång, så blir det istället sitt, ta föremål och bär den, sitt och sen skall jag ta det. Så nu får jag träna in det igen, men att han skall ha det i munnen ända tills jag tar den. Viiru får jag ta föremål i munnen, men han vill tugga. Så där får vi träna på det. Chess vill inte gärna ta nåt i munnen, men det får vi nog till. 

När det gäller momenten där både hund och förare skall snurra så är det lite svårt att träna det ensam. Lite svårt att se vad som händer bakom ryggen. Ibland går det bra, ibland inte. Ett annat moment som det är lite varierande utfall på, det är momentet där hunden först skall sitta, sen tar vi ett steg bakåt tillsammas, sitt, två steg bakåt tillsammans, sitt och till sist 3 steg bakåt och sitt. Jeri kan det bra på vänster sida. Men tydligen så är det inte samma moment när man är på höger sida. Viiru gjorde den jättefint första försöker, men på andra försöket fattade han ingenting. Chess har inte fått prova den än.

Vi satt även upp momentbeskrivningarna på väggen i hallen. Dom tog bra mycket mer plats än förut. Vi får se hur mycket det tänker snöa fram till imorgon, om jag åker på ordinarie träningen imorgon kväll.

Det är fortfarande extremt halt. Så idag tog jag bilen. Det var ju så soligt och fint, så det var ju perfekt för en promenad. Gå nerför backen från oss, och ut på vägen är inte att tänka på. Först tänkte jag ta en promenad på naturreservatet, Söppenmyren. Men när jag stod där vid parkeringen och tittade runt lite så kom jag fram till att det står vi över.

Sen åkte jag till hamnen, och tänkte nästan ge upp där också. Men det såg ganska upptrampat på, så jag tänkte att det går väl få lite fäste där. Vi gick ju vid Uddparken i förrgår och där var gruset framme på gångvägarna. Men det var lite besvärligt och ta sig tid. Viiru bla upptäckte att det gick inte så bra och gå. Det var inte och tänka på att avvika från gångvägen. Kanterna var hala med is under snön. 

Lite bilder från en vintrig småbåtshamn som en gång i tiden var Sveriges största insjöhamn för småbåtar. Vid verket ligger ångbåten inpaketerad i väntan på sommaren. 

Jag har alla fall gjort ett spår ner till brevlådan.