Colliekompisarna

Senaste inläggen

Av Marru - Lördag 17 feb 20:36

Då var det dags för en vintercup deltävling idag igen. Det känns så surt att man inte kan springa själv. Men snart får jag svar på hur illa det är med knät. Nästa torsdag skall jag träffa en knäsjukgymnast på ortopeden i Falun. Tisdag veckan efter skall jag på magnetröntgen i Västerås. Man kanske skulle tycka att det skulle vara tvärtom, röntgen först och sjukgymnast sen. Men nu blev det så här. Egentligen hade jag tid till röntgen 10/3. Men jag tyckte det var lite väl lång tid att vänta. Så jag fick ringa ett samtal till nån väntetidskansli, som gav mig numret till Västerås där dom bara hade 2 veckors kö. Nu har det alla fall gått över 2 veckor sen knät vek sig sista gången. Det har visserligen känts lite ostabilt emellanåt. Men än så länge har det gått bra. Nu hoppas jag innerligt att det inte är nåt allvarligt fel med knät, och att det fixar sig med träning. Jag är beredd att göra allt för att få det bra. Nu kan jag sitta på en stol och lyfta upp benet lite, om jag håller emot med handen på ovansidan. Men jag kan fortfarande inte lyfta på benet när jag ligger på rygg på sängen. 

 

Men idag skulle en klubbkompis springa med Jeri. Det har ju visat sig att det är inte helt omöjligt för han och springa med nån annan. Ewa som han sprang med idag tränade ett par gånger i veckan. Dom har sprungit nån gång tidigare också. Första banan gick kanonbra, trots att den var svår. Men den kanske blev för svår för snabba hundar. Jeri är ju ganska följsam, även om han inte är jättesnabb. Visserligen brukar han ofta klara referenstiden i agilityklasser. Han tog dessutom balansnerfarten i båda loppen. Ett bidragande orsak till det kan ju vara att det låg en tunnel under balansen, det kanske dämpade hans fart lite på den. Men trots alla klurigheter så kom han på andra plats i första loppet. 

 

Andra loppet började också jättebra. Men så blev det disk tre hinder från mål. Men det var jättebra jobbat i båda loppen av Ewa och Jeri. Tror nog att det andra loppet tog musten ur Ewa. Den banan var ju trots allt 190 m lång. Om jag har räknat rätt bland resultaten så ligger Jeri återigen på första plats i cupen för large. Tack Ewa för att du springer med Jeri. 

ANNONS
Av Marru - Fredag 9 feb 23:31

Det har nu gått över en månad sen jag ramlade första gången. Har inte kunnat gå ordentligt sen dess. Eller jag gick ju ganska skapligt ett tag, förutom att det kändes som om benet vek sig ibland. Men så har jag ju ramlat 2 ggr till efter det. Efter sista gången så ringde jag till vc på fredag morgon, för att få kontakt med nån läkare och få en remiss till magnetröntgen. Svaret jag fick var att det finns inga läkare, dom är sjuka. Att jag antingen skulle ringa på måndag igen, eller vänta till onsdag då jag hade tid till sjukgymnast. Men jag ringde alla fall igen på måndag. Då fick jag till svar att eftersom jag hade tid till sjukgymnast så kunde jag åka dit, och så får han hjälpa till med en remiss till magnetröntgen. 

 

Ja, det var väl bara och vänta till onsdagen då. Men så på tisdag eftermiddag så ringer dom från sjukgymnastiken. Han jag skulle till vabbar, kunde jag ta en tid nästa vecka. Nä, sa jag. Nu orkar jag inte  med det här länge, att jag har knappt varit ur huset på 2 veckor för jag rädd att jag ramlar för knät viker sig. Att jag har hundar som vill komma ut och gå på promenad också, inte bara jag. Jag bröt ihop totalt. Till slut så fick jag en akuttid till vårdcentralen, och fick träffa en bra läkare. Han kände och böjde på benet. Kom fram till att det nog behöver tömmas på vätska. Där fick jag lite panik. Men han gjorde inget mer. Utan han tyckte att en ortopedläkare skulle titta på det där. Så han skulle ringa till Falun till ortopeden och höra med dom. Men han fick inte tag på dom då. Så jag fick åka hem, och han skulle återkomma. Efter ett par timmar så ringde han och sa att jag fick åka till Falun på. Att jag skulle gå genom akuten, men att jag inte skulle åka förrän vid 12. Han hade nog glömt bort att vi har ju en timmes körtid till Falun. Men kl 12 passade mig bra, för då skulle inte hundarna behöva vara ensamma så länge. Var ju lite orolig för Viiru hur han skulle klara sig så länge. 

 

Åkte till Falun, och tänkte hitta en parkering någorlunda nära för att slippa gå så långt. Det finns några platser nere i parkeringshuset för dom som skall besöka akuten. Men det är ganska trångt där, och jag behöver öppna bildörren max för att komma i och ur. Men eftersom det såg fullt ut på parkeringen så åkte jag ner för att kolla akutens parkering. Nä, det är lika bra och glömma den parkeringen. Så jag åkte upp till den andra parkeringen igen. Allra längst upp mot skogen fick jag en plats till slut när det var en som åkte därifrån. Tänk att det skall vara så svårt att få parkering på detta ställe. Det blir bara värre före varje år. Vet inte om det är mindre platser nu eller fler. Förut så hade man ju parkering högst upp på taket på parkeringshuset. Sen hade dom ju den där parkeringen nära vägen jag var och titta på först. Nu har dom gjort hela parkeringshuset till personalparkering. Men däremot så har dom utvidgat den andra parkeringen mot skogen. Eftersom det blev en ganska lång promenad nu så tog jag med mig krycka. Mest som psykist stöd. 

 

Kommer till akuten, anmäler mig vid reception. Får sitta och vänta en stund, sen ropar dom in mig. Efter det får jag gå till nästa väntrum och vänta. Det satt några personer där och väntade. Men det verkade ganska lugnt. Efter ett par timmar så började jag fundera på nåt att äta. Hade ju inte ätit nån sen jag varit hos läkaren. Kom ju och tänka på gången innan jag var på akuten, då jag bröt handleden och höll nästan på att svimma där för jag inte ätit på länge. Så jag var och frågade ifall jag behövde vänta länge till, eller om jag kunde gå till automaten och köpa nåt ätbart. Då sa hon att dom vill ju helst att man är fastande. Men jag tror inte jag behöver göra nåt som kräver att jag är det sa jag. Då sa hon att jag fick göra som jag ville. Vilken tur att jag villa köpa nåt ätbart. Dom har dom där goda renklämmorna i den automaten. Sällan man ser dom numera. 

 

Det är tur att jag var väl förbered för att sitta många timmar. Hade med mig bok och mobilladdare. Timmarna gick, folk kom och gick. Frågade sköterskorna en gång om dom inte var trötta på att se mig snart. Dom skrattade och sa, att det var ju ett nytt synsätt och se det hela på. Men nej, dom var tydligen inte trötta. Så då var det väl bara och sätta sig igen och fortsätta och läsa i boken. Men måste säga att man blir väldigt deppig av att se alla människor som kommer dit, sitter en stund, kommer in och så får gå hem. Själv sitter man där, timme efter timme och inget händer. Det var benbrott, armbrott, axelbrott och nyckelben. Barn och vuxna. Men jag var tydligen längst ner i prioriteringen av alla. Hann nästan läsa ut en deckare på ca 350 sidor när jag väntade. 

 

Så efter nästan 11 timmar, strax före midnatt så ropade läkaren äntligen upp mitt namn. Han tittade på knät, tröck, böjde och vred åt alla håll. Sen kom dom där magiska orden igen. Knät måste tömmas på vätska   . Så han var och hämta grejer, och den grövsta nål jag sett. Den skulle han sticka in i mitt knä   . Han frågade om jag var beredd. Vänta ett tag sa jag, tog några djupa andetag. Nu! Men det gjorde inte så farligt ont som jag trodde det skulle göra. Däremot så tycker jag det är obehagligt när det skall vara en kanyl, eller en nål som sitter länge. Som dom gånger jag har blivit opererad, och dom sätter den där kanylen på handryggen, och så låter dom den sitta kvar hur länge som helst efter op. Varje gång det går förbi en sköterska så frågar jag hur länge den måste sitta kvar. Tills dom sett att jag är ok. Istället känner jag paniken stiga, och får en känsla att jag vill rycka bort eländet. Men tömde han knät på vätska, ända tills det gjorde rejält ont. Sen hämta han bedövning. Då var ju kanylen kvar i benet, och det trodde jag att den var efter att han lagt in bedövningen. Jag vågade inte ens titta efter, för jag tänkte att då kommer den där paniken igen att jag måste rycka bort eländet.  Jag såg ju att han satt nåt på knät. Men jag trodde att det var en sån där tejpbit dom brukar sätta för att kanylen skall sitta kvar. Sen gick han ut en stund under tiden bedövningen skulle ta. Eftersom jag trodde att kanylen satt kvar, så trodde jag att han skulle fortsätta och tömma ur vätska efter bedövningen. Men det satt ju ingen kanyl där, utan han hade bara satt dit ett litet plåster   . 

 

Jag skulle få en kallelse till sjukgymnasten på ortopedkliniken om ca 2 veckor. Nu har jag suttit här och varit lite orolig över att det inte blev nån remiss på magnetröntgen nu. Han hade ju konstaterat att det var korsbandsskada. Men nu var jag inte och tittade på mina sidor på vårdguiden, och såg att både han och läkaren här hemma har skickat en remiss. Så då skall jag väl förhoppningsvis få rätt hjälp snart.

ANNONS
Av Marru - Torsdag 1 feb 21:17

Det här är vintern som man kommer komma ihåg länge. För det första så kommer det en massa snö hela tiden. Nu är det nog. Snart är det bara för hundarna och kliva över stängslet. På vissa ställen så har stängslet börjat ramla omkull pga buskar som hänger över det. 

 

Det har snart gått 4 veckor sen jag ramlade, och egentligen så borde det vara ganska hyfsat med knät. Precis....borde. Nu går ju inte allt som man vill tydligen. För i söndags så var jag ute och gick med hundarna. En kort promenad runt området bara. Det hade ju kommit snö på isen igen. Så jag gick extra försiktigt, och höll mig mitt på vägen så mycket som möjligt. När jag var på väg på cykelbanan nedanför hälsospåret, så möter jag en massa folk som kommer med ungar och barnvagn. Så då går jag åt sidan, står där och väntar att dom kommer förbi. Skall tillbaka på gångbanan, och där och då viker sig knät, och jag ramlar omkull. Hundarna springer åt alla håll. Dom blev väl skrämda av att jag ramlade så där helt plötsligt. Det var ju tur att dom som passerat oss var så nära, så dom stannade till och plockade upp alla hundar. Jag satt kvar där och funderade lite över vad som hände. Om knät blev värre nu, om det var nåt som gick sönder. Men det kändes inte lika illa som gången innan. Då spände det ju riktigt rejält i låret. Jag ringde till maken och sa att jag har ramlat igen, att han skulle komma och hjälpa upp mig. Han kom, hjälpte upp mig. Men han kom ju med skåpbilen, och där får man ju inte plats med så många. Så då fick han ta med sig tjejerna, och jag tog killarna och gick hem sakta. Risken är ju att hade jag inte ramlat där så hade jag gjort det lite senare. Då hade det inte funnits nån i närheten som fångade upp hundarna. För det var riktigt halt på vissa ställen. Men nu var jag ju ännu försiktigare. Ja, så då var vi på ruta ett igen. 

 

Knät ser ut som en blålila fotboll. Svullnaden var inte alls lika stor första gången, och blåmärke försvann ju nästan på en gång då. Jag hade precis börjat gå upp och nerför trapporna nästan normalt. Jag kunde ligga och lyfta upp benet rakt upp. Ja, det är ju bara och glömma det igen. Kände att jag vågar inte gå ut på en promenad med hundadrna. Men jag kunde ta bilen och åka nånstans där det var plant. Så vi åkte ner till idrottsplatsen vid sjön. Där vid sjön så kunde dom springa lite, och dom verkade glada över att få komma ut och springa på andra ställen än på bakgården.

 

Ikväll så åkte vi till klubben på träningen. Det var ju agility först och rallylydnad sen. Dom höll på och gjorde några korta kombinationer. Jag skulle hjälpa till och flytta på slalom, och där vek knät igen och jag ramlade omkull. Så om svullnaden hade lagt sig lite, så blev den värre igen. Det där knät håller inte emot nånting nu. Nu känns det verkligen tungt. Men jag tror inte att det blev sämre annars, än svullnaden. När jag kom hem så la jag mig i sängen här på övervåningen, och jag fick upp benet utan större problem. Så jag får väl ringa till vårdcentralen och ha en liten diskussion med dom. Så här kan jag ju inte ha det. Jag vill ut och gå med mina hundar, och dom vill också ut på promenader. Hur skall jag våga ut när man skall oroa sig för att knät viker sig helt plötsligt. Ja, jag som började tro på att det skulle bli bättre, så blev det bara en total katastrof istället. Om nån skulle fråga mig, hur mycket jag hatar denna vinter på en skala 1-10, så skulle jag svara 110. Den där förbaskade snön fortsätter bara och vräka ner. 

 

När jag skrev här förra gången, då var det ju första gången det kom så där hemskt mycket snö. Plogen kom ju inte förrän på kvällen. En av grannarna hade varit ute och skottat när den kom åkande. Han hade tänkt lämna kvar en stor snöhög på vägen mitt emot hennes hus. Hon hade stoppat och sagt att så där kan han ju inte lämna det. Då hade han bara frågat dumt, " men vad skall jag göra av med all snö" . Alltså, han körde ju plogen. Borde inte vara några problem och göra sig av med snön. Vart tror han att vi skall göra av med all snö, som skottar med vanliga snöskyfflar. Dessutom så har hon grannen en tom tomt mitt emot sitt hus, precis som vi har. Borde ju inte vara nåt problem och köra snön dit. I förrgår var dom och tog bort dom stora snövallarna. Men nu ser det nästan likadant ut igen. 

 

Den första bilden visar hur det såg ut här i slutet av förra veckan. Då hade det smällt bort en hel del i skogen. Men det är bara ett minne blott. Nu vräker det ju ner igen, och jag tänker inte gå och trampa upp nån stig den här gången i skogen. Det gjorde jag ju tidigare, efter första gången jag ramlat. På andra bilden så ser man staketet som håller på och ge vika mot grannen. På sista bilden skall det finnas ett stängsel under buskarna nånstans.

 

       

 

 

Men nåt roligt har det ju trots allt hänt. Förra lördagen så var det fjärde deltävlingen i Vintercupen. Ja, roligt och roligt. Jag kunde ju inte springa själv med Jeri. Det var en klubbkompis som sprang med han, och det gick ganska bra. I första loppet så var banan alldeles för svår, och han började sakna mamma. Men i andra loppet gick det bättre. Han tog ju sig runt och kom på en femte plats. Så han fick några poäng på Vintercups-listan. Men den listan får vi helt glömma nu. Nästa tävling är ju om 2 veckor, och springa då kan jag ju glömma. 

 

Ja, som en fd jobbarkompis skrev åt mig, och hon hade så rätt. Jag älskar ju inte vintern i normala fall heller. Men nu hatar jag den.

 

 

Av Marru - Onsdag 17 jan 22:46

Fast egentligen är jag väl inte riktigt fångad på berget. Jag kan ju ta mig härifrån. Det är när jag skall ta mig hem som problemen uppstår. Det går inte att ta sig hem för det är oplogat. Den här cirkusen började igår. Eller redan på natten. När man vaknade på morgonen så var det bara vitt överallt. Men jag var ju tvungen och åka till Ludvika, och därifrån till sjukgymnasten. Tänkte att det blir väl snart plogat. Särskilt när jag såg att dom höll på att ploga cykelbanorna. Men när jag kom hem redan före lunch så såg jag att inget hade hänt. Så fort jag svängde in på gatan, så slirade det bara. Jag kände att det här kommer inte att gå. Jag trodde att jag alla fall skulle komma upp till infarten, men inte upp på gården. Men jag kom inte ens till infarten. Utan det tog totalt stopp mellan oss, och gatan nedanför oss. Det var bara och backa, vända bilen och åka ner igen och försöka ta sats en gång till. Samma sak igen, kom kanske ett par meter längre. Ja, det var bara och backa ner igen, vända bilen och och köra ner till korsningen och försöka få lite mer fart. Men det går ju bara inte när det slirar hela tiden. Man får ju ingen fart. Men på nåt vis så fick jag upp bilen till våran brevlåda, och där fick den stå.

 

Timmarna gick, och det syntes inte till nån plogbil. Strax före kl 16 kom maken hem. Då ringde han till kommunen. Vet inte om det var till nån nytta. Sen åkte han iväg igen. Jag var kvar hemma och väntade på plogbilen. Samtidigt så försökte jag hålla uppfarten ren från snö så gott det gick. Vad spelar det för roll om dom plogar, om vi har snö på uppfarten för jag kommer inte upp alla fall. Vid 18-tiden såg jag från vardagsrumsfönstret nåt orange som blinkade nere. Jag var lite osäker på om dom var vid stora vägen, eller om dom var på första gatan på området. Men till slut så kom jag fram till att dom var på området alla fall. Efter en stund gick jag ut och sopa rent bilen, så att den var klar och flytta på når plogbilen kom. Men det kom aldrig nån. Ok, jag åker ner till grillen och äter. Hade inte ätit nåt, och maken var inte hemma. När jag åker så möter jag plogen på väg upp till oss. Men det passar ju bra, för då är det plogat när jag kommer hem tänkte jag. 

 

Åt, sen åkte jag hem. Jippiee tänkte jag, nu är det äntligen plogat. Äntligen får jag upp bilen på gården. Jo tjena! Vad möter mig, en halvmeter hög snövall vid infarten   . Tack för det kommunen. Då var det ju bara och ställa bilen på gatan igen, och försöka få bort snön. Det var ju jättekul med mitt knä. 

 

         

 

Till slut så kunde jag köra upp bilen. Men jag var ju slut efter allt skottande, att jag hade inte orkat lägga nå energi på plätten där min bil står. Så jag fastnade ju där. Men jag hade ju alla fall fått upp den. Så det var väl bara och skotta under bilen och framför hjulen. Sen i bilen och efter lite gungande fram och tillbaka, så fick jag den på rätt plats. 

 

Idag skulle jag varit till Ludvika igen. Men jag ringde upp och talade om att det är ganska kört. Det hade ju snöat under natten. Det var ju inte så farligt på vägen på morgonen. Men det snöade hela tiden, och jag insåg att det kommer att bli likadant innan jag är hemma igen om jag åker. Ja, det har snöat hela dagen igen och ingen plogbil. 

 

Jag var på så dåligt humör imorse, så jag ringde till kommunen. Sa till dom att dom kanske skulle börja prioritera o lite. Det är ju alla fall en gata till här som är ungefär likadan som våran. Det vore kanske bra och se att vi som bor dom gatorna kom fram. Det är väl inga problem för dom som bor närmare byn, finns inte mycket backar där. Mer trafik också så det är nerkört lite. Sen muttrade jag lite över att cykelbanan minnsann plogades kl 8.30 på morgonen. Jo, men det var en annan entreprenör. Sen talade jag om han att det bor personer på den här gatan som har bla hemsjukvård, och dom fick lämna bilen utanför oss och pulsa genom snön uppför backen. Det var väl tur att dom inte hade nåt tungt och bära på. Jo, säger han på telefon. Det är ju olyckligt, dom har jobbat från morgon till kväll. Men jag hävdar fortfarande att dom kanske skulle kolla vilka som har svårast att ta sig fram.

 

Sen tog jag upp det där om vallen. Nä, så skulle det ju inte vara. Men dom har problem att göra sig av med snön. Tror du det är lättare för oss då, frågade jag. Sen frågade han om vi hade vall kvar. Att han kunde komma och titta, och kanske försöka få nån och ta bort den. Nä, jag har tagit bort vallen. Det har även våran 72-åriga granne gjort sa jag också. Det är bara 3 hus på denna gata där det bor nån som är under 60 sa jag åt han. Jo, det skulle ju inte vara så sa han. 

 

Nä, men nu är det likadant igen. Snart midnatt, snön vräker ner och ingen plog så långt ögat ser eller örat hör. Det är så tyst överallt. Är det så konstigt, det är ju ingen här som vågar åka nånstans för dom kommer inte hem. En granne längre upp på backen hade åkte via andra bostadsområdet och över cykelvägen hem. För där är det en större väg, och den plogar dom. Men det hjälper inte mig, fast jag skulle göra likadant. För jag skulle alla fall inte få upp bilen. Så den hade fått stå på gatan alla fall. Igår så började jag  bli lite orolig när det blev mörkt och ingen plog syntes till. Bilen var ju alldeles insnöad. Hade plogen kommit mitt i natten, och vi låg och sov. Skulle han se att det står en bil där i mörkret, eller skulle han kört rätt på den.

 

#smedjebackenskommun #plogningskatastrof #nollplogning #hatasnö 


Av Marru - Söndag 14 jan 23:32

Det var dags för hundaktiviteter i helgen igen. Viiru skulle ställas ut på valputställning i Sollentuna. Det kändes extra kul att åka eftersom dom var 6 st från kullen som skulle ställas ut, 5 hanar och en tik. Men det fanns ju ett litet aber i det hela. Mitt knä, kunde ju varken springa eller gå fort. Jag har provat med knäskydd på morgonpromenaderna denna vecka. Kan vara att det gått lite bättre. Men fortfarande kunde benet vika sig under mig. Så då behövde jag ju en handler. Men vilken tur att man är med i världens bästa hundklubb, Fagersta KK. Då kan man få en klubbkompis som ställer upp och hjälper med handling. Så då var det bara och åka iväg. 

 

När vi kom till hallen, så såg det lite fullt ut på parkeringen. Men trots det så hittade vi en bra plats nära hallen. När vi stod där och lasta ur, så ser jag 2 st sobla collievalpar komma gående mot oss. Men se, det är ju brorsorna som han inte sett sen han åkt från uppfödaren. Men oj, vilken päls dom hade. Viiru såg mycket valpigare ut i sin päls. I hallen var det ganska mycket folk. Inte lätt för en liten valp med så mycket intryck. Men Viiru var inte nå berörd av nånting. Bara nyfiken på allt som hände omkring. Den här gången hade jag buren med mig, för den saknade jag lite ett tag i Mora. Han var ganska lugn när han låg i den också. Det är ju sånt som han måste vänja sig vid om han skall bli en tävlingshund. Sen kom uppfödaren med dom andra syskonen också. Dom såg inte heller så valpiga ut som Viiru. Jaja, vi placerar oss sist och sen kan vi åka hem på en gång. 

 

Nu gick det ju inte riktigt så illa. Han placerade sig trea i den klassen. Precis i mitten av syskonskaran. Han uppförde sig väldigt bra, trots att det inte var jag som gick med han. Det är bra att han lär sig gå med andra. Vore kul om han lärde sig att springa med andra på agilitybanan också. Det kan ju hända fler gånger att man inte kan springa. Då kan nån annan göra det istället. Han fick väldigt bra kritik igen.

 

"5 månader, elegant hanvalp. Behöver stabiliseras, främst i framstället. Huvud av tillräcklig längd. Kunde ha ngt bättre parallellitet. Bra öron Aningen kort överarm ger ett ngt kort framsteg. Rör sig i balans. Bra päls."

 

Idag har det däremot varit rallylydnad för hela slanten. Vi hade dubbla avancerade klasser på klubben idag. Det är en ganska knepig klass. Jag tycker att hoppet från fortsättning till avancerad är ganska stort. Helt plötsligt skall alla moment göras även på höger sida, och sen kommer det ju nya moment också. Det är ganska många som inte klarar av den klassen. Många är ivriga på att flytta upp, och gör det alldeles för tidigt. Då blir det inte bra. 

 

Jeri och jag har tränat avancerade moment hela hösten och vintern. Planerad första start blir i juni. Tänkte även starta Viiru på den tävlingen. Skall kolla om jag hittar en fortsättningsklass, inte allt för långt bort före det. Jeri kan behöva friska upp minnet innan vi ger oss på det svårare. 

 

Nästa vecka skall jag till sjukgymnasten. Han skall kolla på knät, och förhoppnigsvis finns det nån träning jag kan göra för att få knät stabilare. Jag vill väldigt gärna kunna springa om 2 veckor. 

Av Marru - Söndag 7 jan 20:55

Den här helgen har man ju riktigt längtat efter. Det är länge sen sist det var agilitytävling, och ännu längre sen det var en officiell agilitytävling. Tror den sista var nån gång i oktober. Vi har ju haft 3 st inofficiella under hösten. Men nu var det dags för en efterlängtar officiell. 

 

Banan hade sina klurigheter, men Jeri och jag fixade dom. Vi tog oss runt med tidsfel. Men vi tog det ju så sakta vid balansen. Jag försöker ju få han och ta nedfarten. Jag hade tänkt prova lite snabbare tempo till nästa lopp. Men nu blev det inget nästa lopp för oss   . Jag var en sväng till toaletten, innan det skulle bli banvandring för oss, och hämta vatten samtidigt till serveringen. Det var plogat en ganska hög snövall vid parkering där vi brukar gå över till vägen mot klubbstugan där toaletterna finns. När jag sen går tillbaka till hallen, så tog jag mig över vallen. Sen stod det en bil framför vallen, som jag gått förbi på höger sida. För det var lite trångt på andra sidan pga en annan bil. Men nu hade denna bil åkt. Så då bestämde jag mig för att gå på vänster sidan istället. Hmmmm....det skulle jag ju låtit bli. När jag kommer ner från vallen, så försvinner benen under mig. Det var tur att jag hade en vattendunk i ena handen, och en vattenskål i den andra. För då hade jag säkert tagit emot med handen igen. Men så kändes det som om hela knäskålen vred sig. Men jag satt där och kom fram till att det var inget som var brutet. Kunde ju vicka på fötterna, det gjorde inte ont. Men när jag försökte ta mig upp, så spände det nåt så otroligt i låret framtill och knät. Så det gick inte att ta sig upp. Men jag fick hjälp upp. Sen började jag halta in mot hallen. Det gick väl ite si så där. Ibland så kändes det som om hela benet vek sig under mig. 

 

Så då gick jag in till hallen och sa att vi får nog stryka Jeri i nästa lopp. Ja, vi får nog stryka han från morgondagen också. Jag satt mig där på en stol, och funderade hur vi skulle fixa det här nu då. Skulle jag åka till akuten? Hur blir det med hundarna, bilen? Men först så ringde jag till sjukvårdsupplysningen. Dom tyckte att jag kunde åka in. Om jag åkte till Avesta eller Falun fick jag avgöra. Om jag kom iväg före 17, så kunde jag åka till Avesta. Dom stänger röntgen kl 17. Sen var det ju dags och börja ringa till maken och dividera hur vi skulle lösa det. Till slut blev det så att maken hämtade hundarna. Vår klubbordförande skjutsade mig till Avesta. Bilen fick stå kvar vid hallen. Det stod ju alla fall 3 husbilar på parkeringen, så det gick bra. 

 

När jag gick på akuten, så fanns det några som väntade där redan. Ja, vad kunde man annars vänta sig. Men jag fick komma in på reception ganska snart. Men sen blev det en lång väntan för att få träffa en läkare. Ja, eller så farlig var den väl kanske inte. Knappt 4 timmar. Men det kändes lite jobbigt och sitta där. Det spände ganska bra i låret. Jobbigast var det när man skulle resa sig och sätta sig igen. Jösses, vilken spänning det vart. Men det gjorde fortfarande inte ont. Fick till slut komma till läkaren. Han tittade på knät, klämde lite. Då gjorde det ont. Eftersom röntgen redan var stängd, så tyckte han att jag skulle komma in nästa dag. Plus att jag inte skulle belasta benet. Så då blev det ett par kryckor. Oj, vad konstigt det kändes att gå med dom. Först kändes det som om dom inte gjorde nå nytta. Var lite svårt att få in den rätta rytmen. Sen kom maken och hämtade mig. Det var ju väldigt omständigt att ta sig upp i skåpbilen. Gick lättare och gå ur än i. 

 

Sen var det dags och sova till slut, och det var ju inte det allra lättaste. Vänster sida gick ju inte så bra, för det är ju vänster ben jag slog i. Höger sida gick inte heller bra. På rygg kändes inte heller bekvämt. Men jag slumrade väl till ett par gånger till slut under natten. Sen vaknade jag på morgonen av att jag var alldeles genomsvettig. Det var ju inte bättre av att Clara helt plötsligt bestämde sig för att hon ville vara nära mig. Hon la sig alldeles bakom min rygg, så jag nästan ramlade ur sängen. Svettig, och så får man ett element alldeles inpå sig. 

 

Så ringde jag idag till röntgen, och det var bara och åka in. Dom kunde inte säga hur lång tid det skulle ta. Men röntgen skulle inte vara så lång väntan. Men sen kunde det ju bli en lång väntan på att få komma till läkaren. Så jag laddade med mig bok, mobilladdare och växel ifall man skulle behöva köpa nåt från automaten. Men så kände jag att det kändes inte bra och lämna en 5 månaders valp utan uppsikt i flera timmar. Så jag sa åt maken att vi åker förbi vid hallen, så provar jag ifall jag kommer in i bilen och om jag får foten på kopplingen. Där stod min bil, alldeles isig var den   . Det var lite bökigt att ta sig in i bilen. Benet vill ju inte riktigt lyda mig. Men till slut så var den i bilen också. Att få upp foten på kopplingen var inte så svårt. Jag provade och trampa ner kopplingen flera gånger. Det här går bra, sa jag åt maken. Jag kör till Avesta. Var ju lite orolig ifall röntgen visade att det var nåt, och jag inte skulle kunna köra hem. Men maken sa att han får väl ta med sig nån och hämta mig och bilen. 

 

Det satt några inne på akuten, men fick komma in till reception direkt. Därifrån raka vägen till röntgen. Kan ju säga att det var tur att det inte blev nån röntgen igår. Var ju tvungen att böja på benet en gång, för dom skulle få en bild på knäskålen. Det kan jag ju säga på en gång att det hade inte gått. Nätt och jämt att det gick idag. Ner igen från röntgen, hann knappt sitta igen förrän läkaren ropade in mig igen. Lite problem höll det på att bli för han ville att jag skulle sätta mig på en låg pall. Då sa jag bara att jag kommer nog inte så långt ner, och gör jag det så kommer jag inte upp. Det fanns ju en annan stol där med armstöd. Så jag fick sätta mig där istället. Knät börja anta en blålila ton, och det kändes bättre idag än igår. Jag får inte dom där spänningarna nu. Läkaren sa att allt var helt, det såg bra ut. Jag kunde gå med kryckor, eller skippa dom. Att svullnaden skulle lägga sig efter ca ett par dagar. Plus att jag skulle ha benet i högläge. Hmmm...fortfarande problem med att få upp benet. När jag sätter mig, så för att få ut benet till en skönare ställning så brukar jag putta på med den andra foten. Det fungerar bra. 

 

Hoppas att det skall kännas mycket bättre imorgon. Måste försöka ta mig till apoteket för att köpa sån där Hirudoid-salva. Ja, så det var den agilitytävlingen. Känner mig lite ledsen för att Jeri inte fick springa sina 3 lopp till. 

Av Marru - 31 december 2017 19:06

Snart är det bara några timmar kvar på detta år. Kanske dags för en liten tillbakablick. Det har varit både glädje och sorg detta år. Årets tråkiga är ju mamma. Hon ramlade den 26 mars, slog i huvudet hårt. Jag var inte hemma när det hände, och när jag försökte ringa till henne på eftermiddagen när jag var på väg hem, så svarade hon inte i telefonen. Så jag ringde till hemtjänsten för att höra när nån varit till henne sist. Det hade inte varit nån där på några timmar, men hon skulle gå dit sen när hon varit hos några andra först. När hon till slut gick till mamma, då var hon medvetslös. När jag var tillbaka till Smebacken, så var ambulansen på plats. Dom kom precis ut med mamma, hon bara låg där på båren, med öppna ögon, men hon kunden inte säga nåt. Jag åkte hem med Jeri, och sen åkte jag till Falun. Fick prata med en läkare. Hon hade blivit röntgad, och hade en svår blödning i huvudet, och skulle klara sig max en vecka till. Åkte hem över natten, för att åka tillbaka till Falun dagen efter. Vid 16-tiden den 27 januari somnade mamma in utan att vaknat ur sin koma. 

 

Skall vi gå till roliga. Vi har under våren köpt en husbil, och en helt ny värld öppnade sig. I maj var vi till Timrå på en 4-dagars agilitytävling. I juli var det en 3-dagars agilitytävling i Kalix. Före den tävlingen så åkte vi till Finland för att hälsa på släktningar. Dessa 2 tävlingar hade jag ju aldrig åkt till utan husbilen. Sen var det ju några till som jag inte åkt till om jag inte haft bilen. 

 

På tävlingsfronten, så har Jeri fått sina första pinnar i klass 2. I agilityklass har han tagit 2 pinnar, men han har nollat några fler lopp. I rallylydnaden har han fixat totalt 4 kvalificerande resultat i fortsättningsklass. Nu satsar vi på avancerad klass nästa år. Sen har han ju gjort anlagstest i viltspår, och gått ett godkänt viltspår med 1:a pris. 

 

I höstas så ökade flocken med en till hund. Viiru, en liten sobelkille. Hans pappa är Jeris ett år yngre halvbror. Igår var vi på första utställningen. Det är en mycket framåt nyfiken kille, som skall bli intressant och se vad han hittar på i framtiden. Han gillar alla fall tunnlar, och säcken.

 

Så Colliekompisarna med Jackie önskar alla ett Gott Nytt År!

Av Marru - 30 december 2017 23:08

Idag har jag och lillkillen varit på utställning.  Länge sen jag varit på en sån tillställning sist. Sista gången var när Jeri var ungefär 2 år, och han höll på att pinka på precis allt inne i hallen, stolar, burar mm. Han pinkade tom på min jacka som hängde på min stol. Det blev väl inte bättre av att Lizzie och Clara, båda 2 var i höglöp hemma. 

 

Men idag var det alla fall Viirus dag. Vi åkte tidigt på morgonen mot Mora. Jag funderade lite för mig själv, över vad jag håller på med. Åka ända till Mora för en inofficiell utställning. Det var bara 3 collie, 2 vuxna och vi. Men bara för den sakens skulle så betyder det ju inte att man får nåt HP. Det krävs ju att hunden uppfyller kraven för det också. 

 

Men Viiru uppförde sig ganska bra. Visst var han nyfiken på allt och alla. Men när det inte hände nåt speciellt, så kunde han faktiskt lägga sig ner och ta det lugnt. En ställde sig på knä för att hälsa på han. Då la han tassarna på hennes axel, och började slicka henne i ansiktet. Jaja, går man så långt når så får man faktiskt skylla sig själv   

 

Till slut så blev det vår tur att gå in i ringen. Jag hade faktiskt provat och springa med han en gång före rallyträningen i torsdags. Då hoppade han och skulle bita i kopplet hela tiden. Idag gjorde han det inte alls. Tydligen så sprang han ganska bra. Det som var lite svårare var och stå stilla. Han ville hela tiden sätta sig. Men jag hörde domaren säga en del bra saker till sekreteraren. Om öron och stop. Det blev ett HP och BIR-valp. Vilket betyder att vi fick stanna kvar en stund till för gruppfinal. 

 

I gruppfinalen tror jag det var 6 valpar. En aussie vann, tvåa blev en oes och vi blev BIG 3-valp. Både aussien och oes var mer tränade än vi. Jag har ju mer koncentrerat mig på sitt än stå tex. Det var han väldigt duktig på. 

 

Dagens kritik blev:

 

Maskulin hanvalp, ädelt huvud med mkt bra stop. Mkt fina ögon, välansatta och burna öron. Tillr hals, bra förbröst, mkt bra benstomme. Bra bröstkorg, välvinklat bakställ. Typisk päls för åldern. Trevliga rörelser, utm temperament.



Ja, det var roligt som omväxling. Men nästa helg blir det agility för hela slanten   . Fast imorgon blir det ett besök hos killarnas uppfödare på förmiddagen.


Presentation

Fråga mig

15 besvarade frågor

Chat

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2018
>>>

Translator

Tidigare år

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Banners

Hundsidor

Målarbodens blommor

Länkar

Recept

Grafikgrupper

Väder

Sök i bloggen

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Colliekompisarna med Blogkeen
Följ Colliekompisarna med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se