Colliekompisarna

Senaste inläggen

Av Marru - Söndag 10 mars 22:59

Never ending story, den började den 6/1-18. Det var då jag ramlade och böjde benet bakåt med sån kraft att lårmuskeln släppte från sitt fäste. Det var då drygt ett års helvete började. Akuten, röntgen, sjukgymnast, läkare, magnetröntgen och operation mm. I den bästa av världar så skulle operation gjorts inom en vecka efter olyckan för att den skulle bli bra, kanske. Men i praktiken hade det ju varit omöjligt. Det hade ju aldrig gått och få tider till läkare, röntgen mm inom en vecka. Det hade ju hunnit bli ärrbildning på muskeln innan det blev dags för operation, nästan 2 månader efter olyckan. 

 

När sommaren kom, och benet inte ville lyda som det skulle började jag fråga efter remiss till magnetröntgen. Men det behövdes tydligen inte för allt var ju som det skulle. Men varför det sista inte kom igång fanns det inget svar på. Men allt är som det ska. Flera gånger så tog jag upp remissen till magnetröntgen. En annan sak jag tog upp var gropen jag hade ovanför knäskålen. Ja, men det skulle jag få räkna med att den skulle jag ha för alltid. Droppen var väl när sjukgymnasten i september sa åt mig att han trodde att jag aldrig skulle kunna springa igen. Fortfarande så ansåg han inte att det fanns nån anledning för magnetröntgen. 

 

I november fick jag nog. Jag sjukskrev mig. Var så trött på att inte kunna gå ordentligt. Alla backar var extra jobbiga. Kände mig helt enkelt less på allting. Sen ringde jag till vc och fick träffa en läkare. Jag sa åt han att jag vill ha en remiss till magnetröntgen. Javisst skall du ha det sa han på en gång. Efter att tjatat om det i flera månader så gick det så lätt. Egentligen skulle jag nog inte varit opererad än. Skulle inte fått komma in på magnetröntgen förrän i slutet av februari. Men tack och lov så finns tre månaders regeln, och väntetidskansliet. Så jag fick ju åka på magnetröntgen till Västerås före jul. Vilken nervös väntan det var på svaret från den. Tänk om den visat att allt var som det skulle. Då hade dom ju inte kunnat göra nåt. Men tack och lov så visade det sig att muskeln hade lossnat nästan helt. Så då var det bara och vänta på en ny operation. 

 

Nu har det nästan gått två månader sen operationen. Efter två veckor fick jag in och ta bort stygnen. Då var läkaren lite tveksam till hur jag skulle fortsätta efter det. Egentligen så behövde jag ju börja böja på benet. Men samtidigt fick jag inte ta i så att muskeln lossnade igen. Så jag fick böja benet med hjälp av händerna. Skulle få göra det och gå med rakt ben i ytterligare 4 veckor. Men det blev 5. Så i fredags så var jag till ortopeden. Trodde att ortosen skulle låsas upp lite så att jag skulle få börja böja benet lite. Men istället så blev det så att jag slapp ortosen helt. Vad paff jag blev. Jag får träna full rörlighet på benet, och gå utan ortos. 

 

Jag fick ju prova där och lyfta upp benet rakt upp när jag låg, och när jag satt. Tänkte först när läkaren sa att jag skulle göra det, är du dum på riktigt. Men det gick. Det gick hur lätt som helst. Inte ens efter första operationen gick det så lätt att lyfta upp benet rakt upp. Sen frågade läkaren mig ifall jag vill gå hos sjukgymasten på vc, eller om jag ville åka till Falun. Jag sa Falun för har lite förlorat förtroendet för sjukgymnasten här hemma. Det är värt och åka dom milen till Falun om det blir bra. Så läkaren gick och letade efter en sjukgymnast som skulle visa mig lite övningar så här i början. Under tiden när han var ute så satt jag och funderade på vad som hände. Då började jag gråta. Läkaren såg lite paff ut när han kom tillbaka. Då sa jag att det var ingen fara, att det var glädjetårar. Jag hade ju gjort nåt som jag inte gjort på över ett år.

 

Så jag fick 10 övningar som skall göras 2-3 ggr/dag. 4 liggandes, 2 sittandes och 4 stående. Jag försöker fördela övningarna över hela dagen. Men nån styrketräning är inte aktuellt än. Springa kan jag börja fundera på i slutet av sommaren. Det står jag ut med bara jag vet att jag kommer att kunna springa. 

 

Nu har jag gått 2 dagar utan ortosen. Övningarna har gått bättre idag. Igår så blev jag ganska öm, speciellt bak på vaden. Men idag har det gått bra. Har varit till Borlänge på spelträningen. Funderade länge hur jag skulle göra. Mjukisbyxor och ortos. Jeans, och ha ortosen ovanpå när jag går in från bilen. Eller så tar jag krycka som stöd. Det blev krycka. Men det var nervöst. Undrar hur länge skräcken för att ramla kommer att sitta i. Nu är det nästan så att jag får panik när jag ser en isfläck.

 

Men jag hoppas verkligen att detta är början på slutet på en never ending story.

ANNONS
Av Marru - Fredag 18 jan 13:50

Igår var det dags för den efterlängtade dagen. Operation nr 2 för att få fast lårmuskeln. Den här gången så försov jag mig inte alla fall. Hade packat en ryggsäck, hade med mig ifall att jag skulle behöva vara kvar över natten. Vilket jag tack och lov inte behövde. Maken och jag hade diskussioner vilken bil vi skulle ta till Falun. Han ville ta sin skåpbil. Jag ville att vi skulle ta min. Det blev skåpbil. Men jag gick in i den med hjälp av trappan vi har till husbilen. Det gick lättare och ta sig ur den i Falun.

 

Skulle vara där kl 8, så vi var ute i god tid. Blev anvisad en säng. Fick byta om till dom moderiktiga kläderna inför en operation   . Läkaren var och berättade vad han tänkte göra. Muskeln var ju lite för kort. Så den skulle han förlänga. Sen skulle han sätta fast den med metallklammer. Kl var då ca 9, och jag hade fortfarande inte fått den där nålen för droppet. Jag verkligen hatar den. När allt är över så brukar jag tjata om när dom skall ta bort den. Ibland är det så att jag nästan får panik, och vill slita bort den. Efter läkaren kom sköterskan, och jag tänkte att jaha, nu kommer den. Men nej, inte än heller. Däremot så berättade hon lite allmänt om op, och att jag skulle in mellan 10 - 10.30 Men hon kom tillbaka efter ca 10 minuter och sa att dom hade ringt från op och jag skulle in. Förra gången skulle jag ju vara i Falun kl 7, men kom inte in förrän kl 13. Så igår var dom snabba. Men det är ju så det är. Dom kan ju inte planera helt vad som händer och sker. 

 

På op var det en jättetrevlig manlig narkossköterska som tog hand om mig. Vi pratade om hundar och agility. För det hade han sett i mina papper att jag håller på med och att jag saknar det. Först efter det så kom den där nålen i armvecket. Sen fick jag börja andas in syre, och somna. Dom sa att jag skulle tänka på nåt roligt före, så skulle jag drömma om det. Undrar om jag gjorde det? Vaknade igen strax efter kl 13. Kände mig lite vimsig, men annars ganska ok. Den här gången slapp jag ju den där obehagliga ryggmärgsbedövningen. Den var väl egentligen inte så farlig. Det gjorde ju inte speciellt on när man fick den. Men själva obehaget kom ju när hela underlivet försvann. Plus att det dröjde ganska länge efteråt innan man fick tillbaka känsel i fötterna så man kunde gå. Fick hjälp med ett besök på toa, och strax efter det så fick jag komma till rummet igen.

 

Efter en stund så kom läkaren igen, och berättade vad han gjort. Om jag nu förstått allt rätt i mitt flummiga tillstånd, så förlängdes muskeln precis som han sa. Han hade visst borrat hål i knäskålen, och bundit fast senan i hålen   . Låter lite konstigt, men det var så jag förstod det. Nu är allt helt annorlunda mot vad det var förut. Förut fick jag 3 övningar jag skulle göra. Nu fick jag inget sånt. Det enda jag skall göra är att öppna ortosen ett par gånger om dan, och lyfta på knät lite med händerna. Jag får absolut inte belasta muskeln, utan alla lyft måste ske med hjälp av händerna eller andra benet. Men jag får belasta benet och gå. Förra gången skulle ta sprutor i över en vecka. Inget sånt. Jag tom frågade ifall jag inte behövde ta sprutor. Nej, det tyckte han inte. Jag var ju frisk i övrigt, dessutom så kunde jag röra på mig så att jag hade ordentlig blodcirkulation. Så jag försöka se till att gå mellan varven, att jag inte sitter för länge åt gången. Det blir ju ut och in  med hundarna med jämna mellanrum. Eller så ligger jag och läser en stund, och rör fötterna lite då och då. Men det är väl det att man sitter för länge som är värst. 

 

En stund efter läkaren så kommer sköterskan och tar bort nålen. Oj, blir jag av med den redan sa jag. I normala fall får jag tjata om dom inte skall ta bort den snart   . Kände mig lite illamående, så jag sa det. Så då fick jag 2 tabletter mot illamående, och 2 mot smärta. Sa också att jag gärna ville ha en sjuktransport hem, för det var så bökigt och ta sig i personbil förra gången. Hon kunde ju inte garantera ifall det skulle bli en personbil, eller en stor bil. Men hon beställde en bil alla fall. Den skulle hämta mig 18.30. 

 

Strax innan bilen skulle hämta sig började jag klä på mig. Under tiden började sköterskan städa av en säng bredvid min. Jösses, vad det luktade om det. Kände att nu börjar jag må illa riktigt ordentligt. Jag var tvungen och lägga mig på sängen och svälja flera gånger för att jag inte skulle spy. Sa till sköterskan att jag började må illa pga lukten. Så hon hämtade nya tabletter mot illamående. I den vevan kom chauffören för att hämta mig med rullstol. Så klart så hade han en personbil, en Ford. Han skulle också hämta en kvinna från akuten. Vilket sammanträffande det var. Det var samma kvinna som tog över mammas lägenhet. Hon var och tittade på lägenheten när jag var där och städade. Innan han åkte iväg från akuten så kom han på att det var varmt i bilen. Så han tog av sig jackan och slängde in den i bagaget. Där började problemen. Luckan gick inte igen. Han ringde till bokningscentralen och sa att han behövde en ny bil. Hon på centralen undrade om han inte kunde köra med den alla fall. Kan ju inte köra över 6 mil med folk i bilen och öppen bagagelucka sa han. Ja, hon skulle väl ringa då. Men det hände inget. Så han ringde till sin arbetsgivare och frågade vad han skulle göra. Jag tänkte bara på, skall jag behöva krångla en extra gång med att ta mig i och ur en bil igen. Vi fick åka till garaget. Där fick vi då byta både bil och chaufför. Den här gången blev det en stor bil. Då började jag fundera på nästa problem. Våran backe, hur skulle han ta sig uppför den. Vet ju från mammas tid att dom hade problem med backen. Han tog sig nästan upp. Så vi fick hoppas att bilen stod kvar och inte började glida, och han hjälpte mig ur, och upp på plan mark.

 

Det var verkligen skönt att komma hem samma dag. Jag har inte alls mått likadant som förra gången. Förra gången så hade jag ju lite problem med att det snurrade till i huvudet, när jag skulle lägga mig eller vred på huvudet lite hastigt. Inget sånt den här gången. Nu får vi hoppas att slutresultatet blir bra. 

ANNONS
Av Marru - Söndag 6 jan 21:49

Idag är det precis 1 år sen den förhatliga dagen som jag aldrig kommer att glömma, och som jag aldrig hoppas behöva återuppleva. Sista dagen jag sprang, dagen då jag ramlade och lårmuskeln lossnade från sitt fäste. 

 

Men det har ju inte bara varit elände den 6/1. Det datumet, 6/1-80 föddes min första collie. Tänk det är snart 40 år sen jag köpte min första collie. Precis, JAG köpte. Fast resten av den ekonomiska biten fick mina föräldrar stå för sen   . Dom har alltid sagt att när vi bor i eget så skall vi ha hund. Jag hade nånstans fått syn collie, men jag tror inte det var filmen. Vet att jag hade en massa kort med collie på. Om intresset kom därifrån. Mina föräldrar var inte heller svårövertalade på den fronten. Vem vill inte ha en collie??? Är ju den bästa rasen som finns. Jag fick ju jobba lite för att få köpa han. Vi hade precis fått köpa den här tomten där vi bor nu. Vi hade haft en hel del husförsäljare hos oss med sina kataloger. Men vi fastnade till slut för Gullringens hus. Vilket för övrigt 2 till av våra grannar hade gjort. Exakt likadant hus. Med tiden kom det ju en massa papper som behövde översättas. Så mycket svenska kunde dom ju inte, så jag fick hjälpa till där lite. Sen fick jag äntligen köpa in första collie. I maj 1980 råkade vi få syn på en annons i tidningen på en collievalp. Så vi åkte till Saxdalen, och han följde med oss hem. Det var en hund som man aldrig kommer att få uppleva. Fast så har det ju varit med alla våra hundar. Alla är ju unika på sitt sätt. Lassi, utan E som vi döpte han till. Vi hade inget staket runt tomten. Han stack nästan aldrig från tomten. Det hände faktiskt bara 2 ggr. En gång gick han till grannen där han brukade vara när mina föräldrar jobbade, och jag bodde inte kvar hemma. Han ville väl ha korv eller nåt så han knallade dit. Andra gången så följde han efter pappa som hade gått över till en annan granne. Annars så låg han alltid på framsidan och tittade ut över gatan.

 

Rådjuren brydde han sig inte heller om. Mina föräldrar brukade släppa ut han på baksidan för en sista pinkvända. Han gick själv ut till skogen och pinkade och kom tillbaka när han var klar. En gång så kom han gående med 4 rådjur efter sig. Han stannade till och tittade på dom, "jaha skall ni också med". Sen fortsatte han och gå in igen. 

 

Tränade lite lydnad med han för skojs skull. Men var aldrig med i nån klubb, förutom på collieklubben. Dom hade några träffar i Borlänge som vi var med på. Han blev 12 år och 7 månader. Det var en dag han vägrade och resa på sig. Mamma hade varit på en promenad med han dagen innan. Men så dagen efter så vägrade han resa på sig. Vi åkte med han till Falun och han fick vara där i några dagar. Dom kunde inte hitta nåt fel på han. Veterinären där sa, att collie kan ibland göra så. När dom inte vill vara med längre så vägrar dom resa på sig. Han verkade ju inte speciellt krasslig här hemma före det. Det var väl bara trapporna som han tyckte var lite jobbiga. 

 

Jag hoppas att kommande 6/1 skall bli mer positiva än förra årets. Ja, i år har vi idag installerat ny kyl och frys. Så lite positivt var det ju. Fast kanske inte ekonomiskt   .

Av Marru - 31 december 2018 18:38

Det här är året jag verkligen inte vill återuppliva i nåt sammanhang, nånsin. Hoppas på ett bättre 2019. Det började den 6 januari. Jeri och jag var på årets första officiella agilitytävling. Vi hade sprungit ett lopp, men jag hade kört försiktigt med han eftersom vi har lite problem med balansen. Istället för RC= running contact så kör han FC=flying collie. Vi fick en massa tidsfel på det loppet, men han tog alla fall kontaktfältet. Jag hade planerat hur jag skulle göra under nästa lopp. Men det blev inget nästa lopp för oss   . Istället blev det en tur till akuten i Avesta. Mellan loppen var jag till toaletterna som är en bit bort. På väg tillbaka därifrån, så ramlar jag omkull på parkeringen. Böjer benet bakåt med sån kraft att lårmuskeln lossnar från sitt fäste. Ja, efter det så var det slutsprunget. 

 

Turerna har varit många efter det. Operation, rehabilitering där det önskade resultatet uteblev. Jag har ända sen i somras bett om remiss till magnetröntgen. Men det behövdes inte för allt var som det skulle. Ingen kunde säga varför dom sista 10% inte kom igång, men allt var som det skulle. Till slut så träffade jag en läkare på vårdcentralen här hemma som sa direkt "så klart skall du ha en remiss till magnetröntgen" . Ja, resultatet var ju inte nå vidare muntert. Men nu hoppas vi på att jag får operation snart, och det lyckas denna gång. 

 

Annars så har jag tävlat lite rallylydnad med Viiru i år. Anmälde han till Sura när han var 10 månader och 1 dag. Det är då man får börja tävla. Första banan var det ju så klart spring på, så det blev som det blev. Men nästa bana var utan spring, och han fixade sitt första kvalificerande resultat med 95 poäng. Sen var vi nere på collie SM, men där blev han lite störd av nån som gick förbi med en labrador. Lite fundersam på om den hunden löpte eller nåt. För han tappade fokus helt. Men nästa tävling var i Falun, och där hade vi åter turen med oss. Ingen spring på nån av banorna. Så där blev det återigen kvalificerande resultat med 86 o 87 poäng. Så han fick sin första titel där. Sen resten av tävlingarna blev det bara blahablaha. Antagligen så kom han i sin första trotsålder. 

 

Jag har försökt tävla lite agility med Jeri, mest inofficiella och så hemmaklubbens officiella. Ja, det går ju som det går när jag inte kan springa. Men huvudsaken är att Jeri får vara ute på banan och ha roligt. Han är riktigt duktig alla fall. 

 

Så nu lever jag helt på hoppet att operationen skall lyckas och att jag skall kunna springa nästa vinter. Dessutom så blir ju Viiru agilitymyndig i februari. Jag vill ju komma igång och träna ordentligt med han också. 

 

 

Av Marru - 23 december 2018 22:01

 

Av Marru - 7 november 2018 23:24

I lördags så var jag och en klubbkompis till Hälleskogsbrännan. Jag har länge velat åka dit, men det har inte blivit av. Tänkt på det flera gånger när jag åkt mot Sala. Vi hade bestämt att vi skulle åka på lördagen, men jag hade lite förträngt det. Eller trodde väl egentligen att det var nog nästa lördag. Men det var så fint vänder hemma på morgonen, så det var en perfekt dag för en sån tripp. Men tyvärr så hade vi vädret lite emot oss. Molnen hopade ihop sig ju närmare vi kom. Vi trodde att vi skulle nog vara ganska ensamma där. Vad förvånade vi blev när det fanns en stor parkering är, och en massa bilar. 

 

Det var väldigt fint där. Det fanns en byggnad med toaletter vid parkeringen. Sen en bit därifrån fanns det en till byggnad där det fanns en toa. Man kunde gå uppför trapporna där och titta på utsikten. De hade en eldstad där. Sen hade dom gjort promenadramper så man kunde gå till ett utsiktstorn. Jag staplade mig väl upp dit sakta men säkert. 

 

Lite bilder från brännan. Skall nog åka dit en gång till på våren.

 

                               

Av Marru - 7 november 2018 00:04

Äntligen så kom jag ihåg den, EFIT-dagen. Fast det var nära att jag glömde den igen. Missade första timmen   .

 

Men vi börjar alla fall kl 10. Vi gick en längre promenad på morgonen.

 

 

Kl 11 ca var vi hemma igen.

 

Kl 12. Clara står och funderar om hon vill in eller inte.

 

Kl 13. Var till affären och upptäcker att hade inte med mig inköpslistan. Var väl inte konstigt för den låg på golvet. Bonusbild, i fortsättning blir det till och skriva på tavlan på kylskåpet och ta ett kort på den. Kommer alla fall inte ramla bort.

  


Kl 14. Tog jag med mig hanarna till idrottsplatsen och tränade lite lydnad med dom.

 

Kl 15. Så planterade jag äntligen mina tulpanlökar. Få se hur länge dom får vara kvar. Vi slipper ju alla fall rådjuren. Men vi har grävande hundar. Bonusbild på hur tulpanerna skall se ut i vår.

 

   

 

Kl 16. Blev det dags och träna lite på durspelet.

 


Kl 17. Maken började en garderobsrensning. Jag hade ju också ett par jeans jag ville bli av. Ni kanske kan gissa varför. Svarta jeans och en hel del ljusa hundar. Tror inte jag behöver skriva mer om det   . Så dom fick åka till loppiset.

 

 

Kl 18. Jacki har lagt sig bredvid mig på soffan. 

 

Kl 19. Nu har dom bytt plats, så ligger Viiru bredvid mig istället.

 

 Kl 20. Sitter och ritar rallylydnadsbanor. Bild på banan visas inte, för man vet aldrig ifall nån som tänker tävla kanske skulle kunna få syn på den. Den är hemlig i några veckor till   

    

 

Ja, det var allt för denna gång.

Av Marru - 30 september 2018 23:15

Som vanligt så glömde jag bort att det var EFIT-dag idag. Kom ihåg det igår, och kom på det senare på dagen idag. Men det var helt bortglömt under början av dagen. Men det blev ju lite bilder alla fall idag. Mest bilder blev det på mina klubbkompisars hundar. Men dom visar jag inte här. Idag fick Lizzie också följa med på träningen. 

 

Jeri har blivit jätteduktig. Vad roligt det vore om vi fixade det på tävlingen i helgen. Ja, jag kan ju fortfarande inte springa. Men idag tex, så sprang Jeri in i slalom och på första försöket kom han till näst sista porten innan han gick ur. Då var jag långt bakom. Andra gången gick det betydligt bättre. Men annars så springer han på när jag ropar hopp och visar med handen. Idag tog han tom kontaktfälten på balansen, fast jag inte var bredvid. Utan ropade bara ner. Han är så duktig min kille. Skall bli spännande och se vad som händer när jag kan, om jag kan springa nån gång.

 

En klubbkompis fick springa med Viiru. Först ville han bara springa till mig. Men sen gav jag klubbkompisen leksaken, och då var han med mer på noterna. Fast jag fick säga till henne att släpp inte leksaken, för annars ser vi inte den på ett tag   . 

 

Lizzie fick också springa lite. När vi kört lite agility och ställt undan allt, så tränade jag lite rallylydnad med Jeri och Lizzie. Jag hade ju lagt ett litet spår åt Viiru i skogen nedanför klubbstugan. Det är så fin mark där. Synd bara att just det området är så litet. Så innan vi åkte hem så gick vi spåret, Viiru och jag. 

 

Under tiden vi var i skogen så hade Lizzie ett eget litet kalas i bilen. Jag hade ju ställt en kasse i framsätet. Jag bakade ju såna här så kallade kärleksmums igår. Så jag tog med mig till fika på träningen idag. Tror det var 3 kvar i lådan. Just det VAR. Dom tog Lizzie hand om under tiden vi var i skogen. Plus att det rök en hel del belöningsgodis också. Med andra ord, om jag behöver gå på toa inatt, så gäller det se vart man sätter fötterna. Brukar ju alltid när jag tränar i normala fall ställa träningsväskan utanför när Lizzie är med. Men nu skulle vi ju bara en snabbis in i skogen, så jag hade inte en tanke på att ställa ut kassen. 

 

Spåret då. Först var han lite konfunderad, stod jättelänge och nosade på en fläck. Undrar vad han tänkte där. Sen började han sakta gå framåt lite försiktigt. Största problemet i dagsläget är att det skall pinkas överallt. Han är värre på det än vad Jeri var i början.

 

Efter träningen var det dags och åka till Borlänge och spela tillsammans med bästa durspelsgänget. Det är så roligt och spela tillsammans med andra, och nu har vi nåt att se fram emot också.

 

                         

Presentation

Fråga mig

15 besvarade frågor

Chat

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2019
>>>

Translator

Tidigare år

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Banners

Hundsidor

Målarbodens blommor

Länkar

Recept

Väder

Sök i bloggen

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Colliekompisarna med Blogkeen
Följ Colliekompisarna med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se