Så här sista dagen i oktober så kommer jag inte riktigt på vad jag skall skriva. Så jag får skriva en sak som hände när jag gick i lekis, kom på det när jag skrev en kommentar i en blogg här i veckan.

Vi flyttade till Sverige hösten -69, efter nyår så började jag lekis och kunde inte ett ord svenska. Det fanns ett par killar där som fick vara tolk åt mig, dom killarna gick jag sen i samma klass med i 9 år. Men alla fall så var det en svensk flicka som hade viskat nåt i örat på mig, och lekisfröken hade sett det. Hon hade även sett mig bli överlycklig. Nyfiken som hon var så hade hon frågat flickan vad hon sagt åt mig för jag blev så glad. Ni kan aldrig gissa vad hon sa. Jo, "Koskenkorva" . Då hade jag blivit överlycklig att nån sa nåt finskt till mig, vad det var för nåt begrep ju inte jag då.

Sen när det blev dags för oss att gå hem så berättade våran lekisfröken för flickans mamma om det som hade hänt. Hon tyckte ju att det var roligt, men mamman hade visst inte varit lika road.

Åren gick och jag började jobba, började köra buss i Borlänge. Helt plötsligt ser jag våran lekisfröken på en hållplats i Falun som väntade på en buss. Hon åkte faktiskt med mig flera gånger. Hon var alltid lite speciellt klädd, i lila klänningar med volanger tex, och stora hattar. Hon kände ju igen mig också fast vi inte setts på flera år däremellan. Sen satt hon i bussen och berättade för alla som satt i närheten att hon har haft mig i lekis. Berättade om mina långa mörka flätor, och även Koskenkorva-berättelsen . Lite skämmigt var det.